Matte kan ibland ha vissa aktiviteter för sig som jag inte får följa med på...och likadant är det med Luddes matte. Då är det sån tur att vi är så vana med att vara med och hos varandra att det inte gör någon skillnad.

Den här veckan har det varit några såna dagar...jag har varit hos Ludde en hel dag i veckan som gått och Ludde har varit hos mig. Vi har våra mattar och våra extramattar - det är hemskt praktiskt tycker vi alla. Jag känner mig helt som hemma när jag är hos Ludde...och det allra, allra bästa av allt är att jag får hoppa upp i deras soffa och gosa in mig där. Det får jag inte göra hemma....fråga mig inte varför....det bara är så. Jag tror att det har något att göra med min storlek....att de inte ville vänja mig vid att vara i sängen eller soffan redan som liten...för matte visste att jag skulle bli ganska stor. Det är inget problem för mig....jag vet att jag får vara i lillhusses säng och i Luddes soffa...så då hoppar jag upp i dem endast, de andra struntar jag i. 

Det är spännande att vara hemma hos Ludde en hel dag....för det är lite annorlunda än vad det är hos oss, andra rutiner och så. Så jag har inte riktigt pejl på allt, det måste jag medge...men jag trivs. Jag brukar vara ganska trött när jag kommer hem...fastän jag varit så mycket hos Ludde...för jag är ju vallhund och måste ha koll på allt och alla hela tiden.

Jag tror att det är samma läge för Ludde när han är hos oss.....att han är lite extra trött när han kommer hem. Fastän Ludde är ju inte någon vallhund...han är mer avslappnad än vad jag är, han till och med går upp för trappan och lägger sig ensam i ett annat rum...än det matte befinner sig i. Sånt gör aldrig jag! Förra sommaren var Ludde hos oss en hel vecka...då bodde han in sig rejält....den första natten var väl den som var mest spännande...eftersom jag inte får ligga i mattes och husses säng, kunde de ju inte tillåta det för Ludde heller. Det hade ju varit orättvist! Så Ludde blev lite paff när matte sa "ner" när han hoppade upp i sängen för att lägga sig tillrätta...han såg lite förnärmad ut. Sen lade han sig i min säng och surade. Han försökte ett par gånger till under natten...men matte var bestämd...så resten av veckan sov han tillsammans med mig i min säng. Han var säkert jättelycklig när veckan var slut och han fick hoppa upp i sängen hemma hos sig - det måste ha varit skönt! 

Det är tur att jag har en extrafamilj som kan ta hand om mig när matte är ute på äventyr...en familj som jag älskar och som älskar mig som om jag vore deras egna hund!

They are my kind of people!!    

Vov vov

Leo

Våra mattar tyckte det var alldeles för varmt idag...så de satt i solstolarna med en varsin kopp kaffe och tyckte väl att det räckte med att vi busade runt lite mellan varven som vi låg i skuggan och flämtade. De slängde ut lite av mitt foder i gräset och tyckte att vi skulle "söka godis".....hmmm....godis och godis, tänkte jag...det här är ju min vanliga tråkiga mat. 

Vi undrade om de menade allvar när de sa att det inte behövde bli någon promenad mitt på dagen idag. Men, sen tog de sitt förnuft tillfånga och sa...."nej, men en liten promenad måste vi nog gå". De bestämde sig för att det fick bli en kort skogspromenad, eftersom det är svalare i skogen. Sagt och gjort. Lyckliga blev Ludde och jag. Vi tog den vanliga morgonstigen genom skogen och allt var sig precis likt, bara lite fel tid på dagen. 

Men, helt plötsligt när vi kommit ut på grusvägen kommer det en polisbil i full fart och kör förbi oss. Som tur var hann våra mattar få tag i våra halsband så att vi inte var i vägen....för polisen hade bråttom. Det här med att det kommer en polisbil är väl inte så stor grej egentligen, kanske ni tycker. Men, i vår lilla håla är det en stor händelse....det kan jag lova....det har nog aldrig kört en polisbil på den vägen tidigare. Nyfikna som vi var bestämde vi oss för att gå åt det hållet polisbilen åkte. Sagt och gjort...vi avvek från morgonrundan och tog en annan väg istället...men någon polisbil såg vi inte till i första taget. Däremot stod det en motorcykel i dikeskanten och då började matte fantisera om att det kanske var en förövare i skogen, där vi skulle vika av för att komma hemåt. Då blev det lite spännande....sen kom det ett lok i full fart på järnvägen intill....matte spann vidare i sin fantasi och fick för sig att det var ett kapat lok, eftersom det körde så fort och inte hade några vagnar alls.....Luddes matte var lite skeptisk. Och Ludde och jag ville inte ens kommentera..... Till slut såg vi polisbilen komma tillbaks på grusvägen bakom oss igen....nu körde den långsammare. 

Matte började säga något om att det var synd att den missade oss....för både Ludde och jag kunde kanske vara aspiranter till polishundar....Ludde med sin sökförmåga och jag med min vallningsförmåga... Ja, matte hade många konstiga idéer under promenaden...men vi lät henne hållas. 

Sen gick vi förbi hästhagen....det är alltid spännande för jag vill alltid springa in där, inte så mycket för hästarnas skull, jag har förstått att jag inte får gå nära dem, eftersom de kan bli rädda....men för de goda dofternas skull. Det är lite mysigt att rulla runt i en hästhage....men både min och Luddes matte är väldigt bestämda på att vi absolut inte få gå in där! Så det blev inte något med det heller. 

Väl hemma igen var jag lite trött, både av värmen och anspänningen.....så det blev många timmars sömn. Och gissa vad jag drömde om.....jodå, både polisbilar....hästhagar....och annat spännande däremellan.

Vov vov

Leo

Den ena dagen är den andra lik....inte någon större variation i hur mina dagar ser ut precis, mig passar det alldeles utmärkt - jag är nöjd. 

Vi har avverkat dagens morgonpromenad och den blev lite spännande iallafall, för det sprang två rådjur över vägen mitt framför mig. Jag förstod att det var läge att stanna när matte ropade det....och att det var läge att sätta mig när matte sa det. Så jag lät dem passera...med långa blickar.... Matte berömde mig och sa att jag var Duktig Vovve. Det känns bra när jag får beröm, då blir jag stolt och lyfter svansen extra högt.

Ludde, den lilla kattjägaren var med om något väldigt spännande igår kväll...jag skulle nästan ha velat vara med på plats. Luddes matte hittade grannens ena kattunge övergiven i en buske....alldeles ensam och ledsen. Eftersom ingen var hemma var hon tvungen att ta hem den. Ludde blev mäkta förvånad när det kom in en sån liten krabat i hans hem...som var en katt, dessutom! Ludde brukar för det mesta jaga alla katter han kommer åt, men den här gången förstod han att det var inte det som gällde. Utan kattungen skulle tas omhand och få bästa omsorg...så den fick ligga i soffan och sova en stund, efter den jobbiga upplevelsen. Ludde fick ligga i den andra änden av soffan och ha allt under övervakning. Jag kan tänka mig att många tankar surrade runt i hans huvud under tiden....eftersom den lilla krabaten fick all uppmärksamhet från familjen. Det är ju inte roligt att helt plötsligt befinna sig längre ner i populärkurvan - passerad av en katt, dessutom!

Men även denna historia slutade bra....kattungen levererades hem, så snart ägarna kom hem och Ludde fick rå om alla sina familjemedlemmar fullt ut igen! Fast det dröjer sig ett litet orosmoln kvar över händelsen....Luddes matte blev hemskt kär!!! Så kär....att hon börjat göra antydningar om att hon kan tänka sig en liten ny familjemedlem....om den övriga familjen bara säger ja. 

Jag hoppas verkligen inte matte tänker i samma banor....javisst, jag gillar katter...men jag vill helst inte att någon ny familjemedlem flyttar in hos oss. Sen är det en väldig skillnad på katt och kattunge! Herregud, hur skulle jag orka ha en sån klänga på mig i tid och otid...en som biter en överallt. Nej, för mig räcker det alldeles utmärkt med Ludde....när han går loss i sina attacker och biter mig i öronen och överallt i min tjocka päls. 

Så jag håller tassarna för både min och Luddes skull....att det där med kattbacillen lägger sig snabbt igen!

Vov vov

Leo

Varje morgon kl. 8.00 träffar matte och jag Ludde och hans matte för en skogspromenad, samma runda varje morgon....stigen är vid det här laget väl upptrampad. Vi trivs Ludde och jag med att ha samma rutiner varje morgon....det börjar med att vi hälsar på varandra - med respekt - inte kasta sig på utan med en avvaktande attityd. Sen vill Ludde göra "hopp-och-snurr" med min matte...som han är helt suverän på...sen hälsar jag på Luddes matte och blir så där jätteglad som jag alltid blir när jag träffar henne. Sen är det dags för att springa och busa på det lilla grönområdet innan vi kommer till skogen. Vi har nästan lärt oss att vara tysta ända tills vi kommer dit....så att vi inte skäller och väcker alla som fortfarande sover.

Ja...våra morgonpromenader ser ut på samma vis varje morgon....vi hoppar upp på våra stenar och väntar på vårt godis, vi springer tafatt mellan tallarna och vi doftar runt efter spännande lukter. Våra mattar går mest och babblar och babblar...vi förstår inte riktigt hur de kan ha så mycket att prata om - för det gör de oavbrutet! 

Men igår morse blev det en sån där alldeles, alldeles underbar morgonpromenad...den började som vanligt....och när vi kommit en bit in i skogen när Ludde och jag brukar springa tafatt...fick vi syn på något spännande! Våra mattar var som vanligt upptagna med att prata om sitt och märkte inte direkt att vi inte enbart lekte tafatt...utan vi hade annat för oss! Och det som hände är Luddes och min alldeles egna hemlighet...det hör ju liksom till spänningen.....att inte avslöja vad vi gjorde, utan att våra mattar endast får ha en misstanke om vad! De började misstänka något när de tyckte att vi var ovanligt tysta, eftersom vi brukar höras när vi leker tafatt...sen hörde de ett "brööööl"! Luddes matte sa att det säkert var kossorna på andra sidan järnvägen...men matte var lite skeptisk...Ludde började ge skall och då hörde våra mattar att det inte var ett vanligt "tafatt-mig-om-du-kan-skall". Våra mattar insåg att vi nog hade mött en annan fyrbenting i skogen...frågan var bara vem??!! Så de började vissla och ropa på oss. Då var vi ju tvungna att springa till dem...vi var så trötta....spänningen hade varit olidlig...Ludde fick lägga sig ner i mossan och ta igen sig...så att han inte skulle få andnöd....jag tror aldrig att jag har sett Luddes tunga så lång någonsin.

Hur våra mattar än försökte.....avslöjade vi inte vår hemlighet - vi hade bestämt oss för att inte ge någon ledtråd alls. Så våra mattar började spekulera om vad vi hade mött...till sist bestämde de sig för att det var en ÄLG vi hade stött på. 

Ja, ja....spännande var det och det förgyllde vår dag...men våra mattar var inte lika lyckliga som vi, så imorse bestämde vi oss för att göra en vanlig-vanlig skogspromenad igen. Vi hoppade upp på våra stenar, lekte tafatt runt tallarna och följde våra mattar i hasorna - så att de inte skulle bli alltför upprörda på oss! 

Vov vov

Leo

Igår höll det på att sluta riktigt illa....jag mötte en jättearg kattmamma som skulle försvara sina ungar! Alldeles bredvid Ludde bor det en katt som heter Ariel som fick ungar för ett par månader sen. Innan hon fick ungarna brukade vi hälsa på varandra, hon och jag, eftersom jag är van sen tidigare med katt. Hon är en jättefin katt, kan till och med jag tycka, och matte tycker att hon är helt bedårande...eftersom hon har alldeles isblå ögon. 

Igår skulle matte och jag hämta Ludde för en kvällspromenad, då kommer två av kattungarna skuttande emot oss och därefter kommer Ariel, fräsandes och jättearg, och därefter kommer två flickebarn som ska fånga in kattungarna och därefter kommer barnens pappa som ska fånga in Ariel. Det blev alldeles för mycket på en och samma gång....matte förstod allvaret eftersom kattungarna absolut ville fram till mig...och att Ariel inte var att leka med i det tillstånd hon var i. Matte och jag stannade....och jag ställde mig helt passiv lite bakom matte som ställde sig mellan Ariel och mig. Matte böjde sig ner och försökte lugna Ariel genom att prata lugnade till henne och smeka henne på huvudet....det hjälpte...hon stannade och flög inte på mig. Flickebarnen fick tag i kattungarna och pappan kunde ta hand om Arielmamman. Han berömde mig och sa att jag var en fantastisk hund...som bara helt lugnt stod still och avvaktade...och så gav han mig en klapp. Matte och jag vände och tog en annan väg till Ludde för vi insåg att vi skulle inte utmana Ariel mer, genom att försöka gå förbi henne.

Eftersom jag är en väldigt intelligent hund, vet jag att det alltid är på kattens villkor....aldrig utmana en katt...som hund. De är inte och leka med när de blir arga, däremot tycker jag om katter...jag brukar hälsa på de flesta vi möter...om de vill förstås. Frestelsen kan bli lite för stor när katter springer, det triggar igång jakt i mig fastän jag egentligen inte är intresserad av jakt. Men, att springa efter är alltid kul!

När jag var liten och kom till min familj fanns det en katt i mitt hem - Findus - en jättefin katt, blandning av bondkatt/norsk skogskatt. Han var lika stor som jag när jag var nyanländ valp men som tur var växte jag snabbt om honom. Han var intelligent och social, kunde göra konster, gick med på våra promenader och pratade helt otroligt mycket. Findus och jag gillade varandra....vi var inte såna där dödspolare som delade säng och så....men vi respekterade varandra. Men, alltid, alltid var vår tillvaro tillsammans på Findus villkor. Jag var längst ner i hirarkin, naturligtvis.

Tråkigt nog dog Findus förra våren....det var jättesorgligt och jag saknade honom jättemycket den första tiden. En rutin som vi hade varje morgon när matte vaknade var att Findus direkt hoppade ner från sängen och följde efter och sen följde jag efter Findus. Så gick vi på rad...efter matte....in på toaletten där vi satt tålmodigt och väntade...sen nerför trappen till nedervåningen...för att få mat. Så när Findus var borta en dag...förstod jag inte riktigt hur jag skulle göra.....det kändes så tomt. Jag letade efter Findus den första tiden....

Jag har en bra relation till katter...jag måste erkänna att jag gillar dem....och visst en och annan katt har jag jagat upp i ett träd, till mattes förtret - för jag är ju iallafall en hund! 

Vov vov

Leo

Idag har matte passat Ludde några timmar för hans matte skulle in till stan för några ärenden. Jag tycker det är jätteroligt när Ludde är hos mig och vi brukar busa, äta mat och vara ute på promenader. 

Idag hände däremot en liten incident som jag tyckte var obehaglig, eftersom jag är en så sensitive hund. Matte skulle klippa äppelträdet och då vill ju vi vara med, såklart. Vi fick vara lösa på tomten eftersom vi är så lydiga och inte springer iväg - om det inte kommer en katt förstås...eller en hund som inte jag gillar....eller det som Ludde ibland brukar ägna sig åt....att springa efter människor och skälla. Vår granne kom och gick på gatan....men, matte var beredd....hon var väldigt snabb att förutspå att Ludde tänkte busa lite...så när Ludde skulle till att ge sig iväg och skälla hann hon stoppa honom och säga NEJ. Det brukar räcka så...men denna gång ville inte Ludde riktigt lyssna utan han gjorde ännu ett försök....då fick matte ta tag i honom och då blev han arg på matte! Och det värsta av allt....matte blev arg på honom! Så Ludde fick gå in.....

Åhhh....så hemsk stämning det blev....och jag försökte verkligen medla mellan dem...men det hjälpte inte, matte var arg och Ludde var sur. Som tur är....är varken Ludde eller matte långsinta, utan de blev sams ganska snabbt igen...och Ludde fick hoppa upp i mattes knä för försoning och lite godis....och även jag fick godis. 

Sen gick vi ut på en lång skogspromenad...det var en otroligt varm dag idag, så matte hade både vatten och energigivande godis med sig....annars hade vi nog inte orkat vara ute i 1,5 timme som vi var. Men, det var ganska skönt i skogen....mycket svalare än på trottoarerna. Tur att matte var så begåvad att hon inte ville gå en tråkpromenad idag.

När vi lämnade Ludde till hans matte hade vi jättemycket att berätta för henne....Ludde skällde som han aldrig har gjort förut...jag skällde naturligtvis, vallhund som jag är....och matte försökte överrösta oss för att berätta om dagens incident. Det var ett himla liv helt enkelt.... 

Appropå liv.....jag tycker att jag har ett väldigt bra hundliv....jag får mycket motion, varje dag är vi ute på minst tre promenader...oftast fyra...jag får god mat....och efter måltiden får jag alltid en dentastick, som jag älskar....jag får godis....och sist men inte minst får jag kärlek.

Vov vov

Leo

Idag ville matte få lite motion igen.....så det var dags att spänna på sig midjebältet för en motionsrunda. Som tur var skulle vi inte gå den vanliga tråkpromenaden, utan matte smsade Luddes matte och så bestämde de att vi skulle gå Grisrundan. Det är ett stråk utanför vårt samhälle....i lantmiljö där det tidigare var grishagar, därav namnet. Grishagarna är numera borta och ersatta med får och kor....men namnet består. 

Det är en ganska trevlig runda, tycker jag, för vi kan gå lösa då. Den är ungefär en halvmil så vi blir så där lagom trötta efter den. Däremot missbedömde matte vädret, hon trodde att det var svalare än vad det var....så vi blev ganska varma och svettiga. Som tur var hade Luddes matte med sig vattenbehållaren....annars vet jag inte hur det hade gått med Ludde. Och sen hade båda mattarna med sig lite godis som uppmuntran. Så vi tog oss igenom promenaden.... Vi mötte även en del hundkompisar på vägen hem....hela fem stycken och det är alltid roligt att få stanna och hälsa på dem. 

Jag var väldigt trött när jag kom hem....så det blev att gå och lägga sig på det svala stället under trappen. Nöjd och belåten med livet.....i väntan på nästa promenad....som säkert blir lite kortare. 

Vov vov

Leo

Nu är det mycket som doftar.....både på skogspromenaden, trottoarpromenaden och vid tråkpromenaden. Jag älskar att gå med nosen i backen...speciellt i såna här tider som det är nu. Jag blir alltid lite vimsig och är i min egna lilla värld när det är löptider. Matte brukar bli lite irriterad på mig för jag varken hör eller ser, lite okontaktbar är jag allt. 

Jag drar runt med matte i midjebältet så man kan nästan tro att hon ska gå av på mitten...och det är ju inte riktigt okey, jag vet det...men när man drivs av sina instikter är det svårt att tänka rätt. Ni förstår väl av min berättelse att jag inte är kastrerad....matte ångrar det i vissa stunder....hon hade tänkt att jag skulle kastreras, men sen ändrade hon sig...hon blev påverkad av de som är negativa till det. Själv har jag inget att jämföra med...jag är inte den sortens hund som lider....men jag blir lite vimsig när hormonerna rumlar runt i kroppen ett par gånger per år...det kan jag medge. 

Ludde, min bästa kompis är kastrerad...så när vi är ute på promenad i den här tiden på året har vi helt olika uppfattningar om vad som är roligt. Jag går i sick-sack med nosen i backen och spårar härliga dofter, Ludde är mer intresserad av själva promenaden...att gå...han har siktet inställt på om det kan komma någon katt förbi, möjligen. Helt förlorad är jag inte av dofternas värld...så leka tafatt i skogen är ju alltid jättekul så det har vi hunnit med idag på morgonen.

Det är så jätteskönt i skogen...lagom varmt, lite daggvått i marken så det är alldeles perfekt att rusa mellan trädstammarna och jaga varandra utan att bli alldeles utmattad....sen avslutar jag med att rulla mig i det daggvåta gräset, naturligtvis med Ludde ovanpå mig...för han vill alltid brottas, den envisa lilla terriern!  

Vov vov

Leo