Jodå, matte menar tydligen allvar med att nu är det dags att få bort det lilla hullet som jag lagt på mig under vintermånaderna. För idag fick Ludde och jag gå en tråkpromenad med matte och lillhusse. Den där tråkiga som bara går rakt, rakt fram. 

Jag trodde att vi skulle vika av in i skogen - som vi har gjort de senaste veckorna - men icke....idag gick vi rakt fram och då förstod jag genast vad som var på gång....tråkpromenad. Jag börjar genast sakta in på stegen då, matte har mig i sitt midjebälte och jag brukar ju alltid gå med sträckt koppel framför henne....men när det är tråkpromenaden vi ska gå....då försöker jag göra allt för att dra ner på tempot. Ludde förstod inte alls....vad som var på gång....han är ju för liten för det...eller inte lika känslig för tråkpromenader som jag. För han pinnade på som vanligt med högt huvud. 

Men, det var ingen idé att jag försökte protestera, för matte och lillhusse hade bestämt sig....vi skulle gå rakt, rakt fram till den "gula skylten". Det var faktiskt så länge sen vi gick denna promenad, så jag hade nästan förträngt den...men som sagt...jag kände ganska så snabbt vad som var på gång. 

Väl framme vid den gula skylten fick vi vår belöning, då är det godisdax! Och då blir vi lite gladare, Ludde och jag och så får vi också lite energi av godiset....eller godis...är väl en alldeles för positiv beskrivning....det är mitt vanliga gamla tråk-foder som matte har i sin ficka. Men, så snart vi har kommit fram till skylten vet ju jag att vi ska vända, så då brukar jag tycka att promenaden blir lite roligare....då pinnar jag på med sträckt koppel och ökar tempot....men då är det däremot Ludde som sackar....han brukar bli lite trött på tillbakavägen. Han tycker nämligen inte om att gå i koppel...och nu förtiden får han inte vara lös så mycket, de tvåbenta har tappat förtroendet för honom (men det är en annan historia som jag får blogga om separat). 

Vi fick vår belöning, Ludde och jag, för när vi närmade oss avfarten till skogen vek vi av där, så att vi fick gå genom skogen hem och då fick vi också gå lösa....till och med Ludde. Matte sa till honom att hålla sig i skinnet och det gjorde han......och även mig...för han kan inte låta bli att busa, det är det bästa han vet! Jag är inte så mycket för bus och lek längre....jag har ju blivit en vuxen hund, som tycker att det finns viktigare och roligare saker att ägna sig åt under en promenad. Jag fyller faktiskt fem år i år...och Ludde han fyller bara fyra om några dagar. Och det är ju skillnad...ett helt hundår! Tänk så mycket mognare man hinner bli på ett år! 

Ludde har sagt att han ska ha kalas när han fyller år....han ska bjuda Dina och mig...och jag har hört de tvåbenta prata någonting om korv....så det är väl därför som matte ligger i hårdträning med mig. För om det ska bjudas på korv.....då tänker inte jag banga....jag tänker äta massor...och som jag längtar till den dagen! 

Vov Vov

Leo

Jo, jo.....julen kan också sätta sina spår hos en fyrbenting! Och det har det gjort på mig....säger matte. Hon säger att jag har blivit "trind". Vad nu det betyder.....

Egentligen är det så, att jag helt enkelt har lagt på mig lite i vikt. Och det har nog sin förklaring i att matte och lillhusse började sticka åt mig lite smått och gott mellan mina måltider. Och så har de aldrig gjort förut, för är det något matte har varit bestämd på ända sen början är att jag inte ska bli en "tigg-hund". Hon har nämligen levt med en labbe i sina unga dagar...en som hade smörgås i blick. Men, men - även solen har sina fläckar....så helt plötsligt var vi där i höstas....matte började tycka att jag behövde muntras upp och då fick jag smaka lite godsaker då och då. Inte alls bra!

För det skapar dåliga vanor, dålig stämning och dåligt resultat! 

Dåliga vanor - genom att jag då började bli lite tiggig - alltid på plats i köket när det vankas måltider

Dålig stämning - för att matte avskyr fyrbentingar som tigger....hon blir väldigt irriterad av att ha en hund i köket som sitter i vägen och bara vill få sig en godbit

Dåligt resultat - då jag har gått upp lite i vikt

Så nu har vi tagit tag i problemet....matte har dragit ner lite på mina portioner och sen får jag inte några godisbitar från de tvåbentas föda. Så nu är det bara mitt foder, med min topping och mina dentasticks som gäller. Jaaaa...förutom att jag kan få något lite gott...som idag. Då fick jag morot...och det tycker jag faktiskt är väldigt gott...krispigt och saftigt. Och sen är det nyttigt också, säger matte...även för hundar. Och tydligen är det helt okey att jag får äta morötter....det resulterar tydligen inte i någon viktuppgång. Matte äter också morötter...fast lillhusse tycker att det är jobbigt med morötter. Jobbigt att tugga, alltså. Och tråkigt också. Fast för mig är morötter fest.....eftersom det är något utöver min vanliga måltid. 

Sen gäller det ju också att röra på sig....och det har varit lite si och så med långa promenader den senaste tiden...vi går ju våra skogspromenader och så....men inte riktigt de långa, långa som vi gjorde förut. Matte har nog blivit lite lat, tror jag. Men, det ska bli skärpning med det också, har matte sagt. Långa, raska promenader är det som ska bli. 

Vi ska nog få bukt med detta....min trindhet alltså.....så nu får jag bara äta korv, leverpastej och skinka i drömmarnas värld....z z z z z z z z z z z z zzzz

Vov vov

Leo 

Eftersom det ändå är vinter tycker jag att det kan komma lite snö, för allt blir så mycket roligare när man kan leka och springa i det mjuka vita. Jag har haft så mycket roligt med mina kompisar i snön...och det bästa av allt är ju att det gör matte glad...för hon slipper ta hand om en helt lerig hund.

Vi fyrbenta gör ju inte samma aktiviteter som de tvåbenta gör när det kommer vitt på marken. De åker ju skidor, pulka, skridskor och jag vet inte allt vad de tar sig fram med i allt det vita. Vi fyrbenta leker väl i princip samma lekar som vi brukar göra annars.....men det är lite lättare och roligare när det yr vitt runt omkring.

Egentligen är jag inte en hund som bryr mig så värst mycket om väder....jag brukar finna mig i den mesta väderleken....men jag måste ändå hålla med Ludde om att snö har det där extra, lite annorlunda som gör att det känns roligare. Men, jag är absolut inte en sån snöfantast som min kompis....för han är en riktig snöhund. 

Nu har vi hört Ludde och jag att det iallafall ska bli lite kallare och då står vår förhoppning till att det blir vitt på marken också....så att vi kan rulla oss och göra våra änglar...det tycker vi är kul.

För som sagt är det ändå vinter, så kan det ju lika gärna vara en riktig vinter. Och förra året hade vi snö i princip fem månader i sträck....så det kanske är så att den tagit slut. Jag vet inte riktigt om det fungerar så, kanske vet Ludde....jag får fråga honom imorgon.

Ja, kära vänner så här kul kan man ha som fyrbenting i snön....och som sagt nu står mitt hopp till att den kommer med kylan....för jag längtar verkligen efter att få rasa runt som ett yrväder igen! Och matte....ja....hon har ju samma önskan...för leriga hundar, är inte kul att ta hand om!

Vov Vov

Leo                   

Matte är ingen vintermänniska, men just nu är hennes högsta önskan att det kommer lite kyla och med den lite snö....för hon har ledsnat på att jag droppar av lervatten efter att vi varit ute på våra promenader. Och sanningen att säga....så har jag också ledsnat...men mer av den anledningen att jag duschas så ofta. 

Mattes tänker tillbaks på förra vintern, när snön låg som puder över alla åkrar och vi kunde bara ruska av oss innan vi gick in...jag behövde inte duschas i tid och otid. Och jag trivs nog bättre måste jag erkänna när det är alldeles vitt omkring....det är så skönt att rulla sig i allt det vita och göra hundänglar. 

Matte brukar ju komma på lite konstiga idéer lite då och då...och även i detta fall har hon kommit på en idé, men jag tror inte att den är genomförbar. Under en av våra promenader tillsammans med Ludde och hans matte började våra mattar spinna på en produktidé. Produkten i fråga var någon form av impregneringsspray, som vi hundar skulle sprayas med....som skulle hålla vätan och smutsen borta. Precis lika som när de tvåbenta sprayar sina skodon. Matte tyckte att det var en alldeles lysande idé....att bara behöva spraya oss fyrbenta lite grann innan vi går ut....och slippa allt det här med att duscha, torka oss. 

Ludde och jag slog som vanligt dövörat till när vi hörde talas om denna idé. Vi ids faktiskt inte ens lyssna på eländet.....när våra mattar spinner loss med sina konstiga projekt. De tycker att det är så roligt, de skrattar och pratar i munnen på varandra...och är bortom all vett och sans. Som sagt det är ingen idé att ens ta något av vad de säger på allvar....så vi blir inte det minsta oroliga. 

Snön längtar vi faktiskt efter, Ludde och jag, allra helst Ludde...för han älskar ju snö. Och jag måste hålla med om att visst var det roligare förra vintern för oss...med all snö som fanns i skogen. Det blev väldigt spännande att vara där....vissa dagar var det så mycket snö att vi inte klarade av att ta oss fram. 

Jag har hört att det troligen ska bli lite kallare i helgen, så hoppet står till att det även blir nederbörd då, för om jag har förstått allt rätt...så är det så att om det är kallt och det kommer "regn"....då blir det "snö"! 

Vov Vov

Leo

Igårdagens tidning fastnade mattes blick på en text om polishunden Brolle. Anledningen var egentligen att en av hennes stora idoler är sångaren Brolle..så hon tyckte det var lite roligt att hunden hade samma namn. 

En historia som kan väcka lite funderingar kring det här med lydnad hos hund. Historien i sig slutade ändå lyckligt men hade kunnat sluta riktigt illa. 

Polishunden Brolle slet sig nämligen under en spårning efter inbrottstjuvar natten till torsdagen - och försvann spårlöst. Föraren sa att det kunde vara så att han troligen fortsatte att spåra utan att känna av att föraren inte var med och det var kolmörk natt när det inträffade. Och när en så inlärd hund upptäcker att hundföraren inte är med, är det värsta scenariot att han bara sätter sig ner och väntar på att sin husse ska komma. Som tur var slutade denna historia som sagt lyckligt, Brolle återfanns efter åtta timmars sökande, med stor hjälp från allmänheten. Då satt han ihopkurad intill en byggnad och väntade på sin husse. 

Matte och jag tog ett förtroligt samtal om händelsen....och vi var överens om att det är tur att jag är en medelmåtta inom lydnad. Att jag inte är programmerad att jag måste invänta kommando....utan att jag har ett eget tänk. För jag skulle absolut inte sätta mig ner i mörka skogen om jag kom bort....utan skulle med stor sannorlikhet fortsätta springa, försöka leta mig hem. Sen beor det naturligtvis på var jag befinner mig...om jag skulle lyckas med det. 

Jag måste få berätta en berättelse med ett fantastiskt slut om mattes systers boxertik Honey - som tyvärr bor i hundhimlen sen många år tillbaks. Familjen råkade ut för en bilolycka, nästan en mil från hemmet på en plats där Honey aldrig tidigare varit. Alla hamnade i chock, så även Honey som sprang ifrån platsen. Vi var många som letade efter henne....runt om i hela stan under många timmar. Honeys husse och matte transporterades till sjukhuset för undersökning. Och när de sent omsider kom hem, kom en granne till dem ut i trapphuset och sa att hon hade Honey inne hos sig. Honey hade lyckas leta sig hem, sprungit tvärs genom hela stan, passerat stora trafikleder som E:4an. Hennes tassar var blodiga, hon var alldeles svettig och jättetrött. Till saken hör att hon inte var någon unghund längre, utan över tio år gammal, så det tog ett tag att komma igen efter denna händelse. Hur Honey lyckades leta sig hem och springa i rätt riktning från en sida av stan till en annan, i landets fjärde största stad....är en gåta. Och att hon lyckades klara av all trafik utan att skada sig är helt fantastiskt. 

Ja, detta var två hundhistorier ur verkliga livet - med lyckligt slut. Och ja.....matte och jag är enade om att det är bra att jag är en medelmåtta inom lydnad och att jag har en stor egen intelligens, förhoppningsvis i nivå med Honeys.

Vov vov

Leo

Min käraste ägodel är faktiskt min rosa boll med pipljud. Den rosa bollen - som den heter i min familj. Jag älskar den....ja, egentligen älskar jag alla leksaker som har något form av ljud. Men, just min boll är den roligaste av dem alla. 

Idag höll jag på och lekte lite med den i köket - ja, det är faktiskt så att jag kan nästan roa mig själv just med bollen - det är den enda av mina leksaker som har den egenskapen. Just för att den är en boll....då blir den lite oberäknerlig...helt plötsligt kan den studtsa eller rulla iväg åt ett helt annat håll än vad som var tänkt...från min sida. Och idag hände det....helt plötsligt så hamnade den i min vattenskål! 

Lite häpen blev jag när den låg på en plats där den aldrig har legat förut....och jag förstod att där ska den egentligen inte ligga. Vad skulle hända nu? Jag stod som förstenad och bara glodde på bollen...hur tänkte den nu...när den helt plötsligt bara hoppade ner i min vattenskål. Länge stod jag och tittade...för man vet ju aldrig den kanske skulle hoppa därifrån av sig själv. Men, det gjorde den inte. Den låg bara alldeles stilla och jag stod lika stilla jag och väntade. 

Till slut bröt matte in...i den förstenade situationen...genom att säga; "ta bollen Leo". Ta bollen, tänkte jag. Hur då? Hur menar matte nu? Bollen låg ju i vattenskålen...det är väl inte bara att ta den som vanligt, eller? Men, matte gav sig inte....."ta bollen Leo" sa hon igen. Okey, tänkte jag....jag gör väl ett försök då. Så jag försökte ta bollen från vattenskålen. Men, det var lättare sagt än gjort...för den guppade hela tiden till, så jag fick inget riktigt grepp om den. Men, skam den som ger sig. Till slut så var jag nere med hela nosen under vattnet och fick in vatten i nosen....det var inte skönt. Och jag lyckades efter mycket om och men få upp bollen alldeles, alldeles själv! Så glad jag blev! Vi blev väldigt blöta...både bollen och jag. 

Och sen fick jag så mycket beröm från matte....att jag hade haft sånt tålamod och inte gett upp. Och att jag hade lyckats med mitt uppdrag. "Bra Leo"! ropade matte. "Duktig Leo"! Och är det något jag riktigt går igång på så är det när jag får beröm av matte. Jag älskar det! Jag sprang runt med min boll och ruskade på mitt huvud, för att visa hur stolt jag var. "Duktig Leo"! Det är jag det....och bollen ja, den var knasig - den trodde visst att den var en badboll! 

Vov vov

Leo

I veckan fick jag prova på att vara räddningshund - en mycket spännande upplevelse. Matte och jag var ute på vår vanliga kvällspromenad och vintern hade kommit i en hast. Och med den en förädisk halka. Matte har varit klok nog att köpa ett par Icebugs för tre vintrar sen....så att hon inte ska halka, det har hon gjort tillräckligt.

Vi blev omsprungna av en joggare, matte tänkte samma tanke som jag.....att jogga i detta hala väglag kräver sin man, verkligen. Att de vågar....de som bara har två ben också....jag måste ändå säga att det ger mycket bättre balans om man har fyra av dem. När vi kommit uppför vår backe som är den sista kampen innan raksträckan hem får vi se att mannen som precis har passerat oss ligger raklång på marken. Matte blev väldigt rädd....om det är något matte inte är bra på....så är det att sjukvårda. Och matte trodde det värsta....och det trodde också jag, eftersom jag tyckte att det var ett väldigt konstigt sätt att uppföra sig på. Att ligga raklång mitt på trottoaren, så jag började skälla, såklart, för att visa min upprördhet. Matte frågade mannen vad som hänt och hur han mådde....han mådde inte bra, hans axel hade hoppat ur led. Och det såg vi då....att armen låg rakt ut från kroppen. Han hade väldigt ont och undrade om matte kunde hjälpa honom att dra den rätt igen. Den hade nämligen hoppat ur led förut. Aldrig i livet....tänkte både matte och jag! Men, matte sa att hon känner en som kanske kan...som jobbat i sjukvården....alltså Luddes matte. 

Vi skyndade för att hämta Luddes matte...som fick skynda sig ut....Ludde blev väldigt upprörd över att han inte fick följa med...han är ju för liten för sådana här utryckningar! Jag skällde för att övertyga Luddes matte om allvaret i det hela...och jag ville inte sluta. Luddes matte kunde inte heller göra något för mannen...alltså i den meningen att hon inte ville dra armen rätt...däremot ringde hon 112. Mannen hade så ont nu och han frös...såklart, han låg ju på marken. Mattes och mitt uppdrag blev att hämta plädar hemma hos Ludde. Vi sprang igen....och min uppgift igen var att skälla....vi fick plädar av Luddes husse. Ludde blev ännu mer upprörd över att han inte fick följa. Vi bäddade in mannen i plädar...det stannade några bilar och några fotgängare. Jag skällde....för nu började jag inse vad min uppgift i detta äventyr var. Att vakta den skadade mannen! Ingen fick komma nära...jag hade insett att han behövde vaktas...han var svag och kunde inte försvara sig själv vid fara!  

Så kommer en stor, stor bil...med blåljus på....ambulansen. Och ur kliver tre personer...och såna har jag träffat förut...såna kom nämligen och hämtade matte för två år sen när hon fallit omkull...så jag visste vilka jag hade att göra med. Det är såna personer som lyfter upp tvåbenta på en rullbar säng och tar dem med sig och försvinner. Det skulle inte få hända! Så jag började naturligtvis skälla och skälla....här gällde det att vakta. Matte sa att jag skulle vara tyst....det är inte lätt med de tvåbenta....de är så svåra att förstå sig på ibland! Jag visste ju vad som skulle hända.....och naturligtvis hände det som jag befarade efter en stund. Först tog de fram en stor manick...en tub...med en mask som de satte framför hans mun...mannen blev jättekonstig. Sen lyfte de upp honom och rullade in honom i bilen.....

Vårt uppdrag var över...ett riktigt äventyr! Den kvällspromenad som brukar ta 30 minuter blev 1,5 timme lång. Jag var så trött när jag kom hem....så jag somnade direkt. Och gissa vad jag drömde hela natten.... jo blåljus, gulklädda tvåbenta och mig som räddningshund! 

Vov vov

Leo

http://www.youtube.com/watch?v=0kg9jma9K5I

Min favorlitlåt - alla kategorier! 

Jag är en vallhund...en riktig följare. Varje steg du tar...varje steg...hela tiden, hela dagarna. I vår blir jag fem år och ända sen den dagen matte hämtade mig...har jag följt henne...varje steg...hela tiden. Matte är van...hon vet att jag följer efter henne hela tiden - andra kan bli nervösa eller känna obehag. För mig är det bara helt naturligt...fast visst går det åt energi eftersom min uppmärksamhet måste hela tiden vara på matte. Vad hon har för sig och vart hon är på väg. För det är så att jag följer henne även inomhus, såklart...jag kan ju inte veta om hon tänkt försvinna. 

Ibland blir matte lite trött på mig....t ex när hon går in på toaletten...eftersom jag även vill följa efter dit. Numer vet jag att jag inte får följa efter dit...gärna....ibland händer även det....men, när matte ska duscha då är det absolut nej. Då vill hon vara själv. När jag var liten valp....låg jag utanför och gnydde tills matte blev klar. Sen lärde jag mig ganska snabbt, att den där dörren som hon hade stängt skulle komma att öppnas inom en kvart igen....så då vande jag mig. Nu vet jag att det räcker att jag ligger utanför och väntar. 

När matte tar paus och sätter sig ner med en kaffekopp eller vid datorn, då vilar jag....då sover jag och snarkar högt. Då vet jag att nu är det avkoppling som gäller....både för henne och mig. Och det är en välförtjänt vila....det vill jag lova...eftersom jag är i tjänst hela tiden. 

De dagar jag är med Ludde och hans matte, följer jag Luddes matte. Ibörjan var hon helt faschinerad av detta...att jag följde henne varje steg hon tar...Ludde gör nämligen inte så...han är för liten....och dessutom ingen vallhund! Men, nu har även hon vant sig. Luddes matte rör sig väldigt mycket inomhus....så det blev lite jobbigt ett tag, både för henne och mig...men som sagt nu har vi båda vant oss. Fast inte Ludde....han tittar frågande på mig och undrar vad jag håller på med...när jag helt plötsligt reser mig bara för att hans matte reser sig från stolen. Han suckar djupt och somnar om. 

När det är fler tvåbenta som är ute på promenad måste alla gå i samlad trupp, när jag är med. Annars måste jag valla ihop gruppen.....det är jobbigt. Eller om någon åker i vår bil och passerar mig under en promenad. DÅ - blir det väldigt jobbigt. För det förstår ni hur jobbigt det är att hinna ikapp en bil....både för den tvåbenta och mig. För ett par veckor sen passerade matte mig tillsammans med Ludde, Luddes matte och lillhusse i bilen. Vi befann oss på "tråkvägen" och hade en lång bit hem. Det blev ganska jobbigt för alla....eftersom jag var helt fokuserad på att på snabbast möjligaste vis ta mig hemåt efter bilen....ett antal kilometer. DET BRÄNDE FETT...vill jag lova! 

Vallhund...som jag är. Så här fungerar jag....det är bara för de tvåbenta att vänja sig. Matte kommer jag alltid att följa....och är inte hon i närheten utser jag alltid en stand-in...att följa, varje steg den tar...varje steg...hela tiden. 

Vov Vov

Leo