Lisa heter jag, ni har säkert hört talas om mig tidigare här i Leos blogg - för jag är hans syster. Leo och jag påminner en hel del om varandra, vi skiljer oss lite åt i utseendet, med färg och nosparti - men i vårt beteende är vi helt lika. 

Vi föddes i en kull på nio valpar den 15 april 2009 - jag var den enda "röda" valpen och egentligen var det meningen att jag skulle behållas inom familjen. Men, till slut blev det ändå så att jag också kom till en annan familj, så jag lämnade bohaget som sista valp. Jag hamnade hos min fantastiska familj som är bosatt söder om Stockholm. Leo och jag lekte naturligtvis som valpar när vi fortfarande stod på tillväxt....men sen tappade vi kontakten, då våra familjer inte kände till varandra.

Det helt slumpmässiga mötet då vi stötte på varandra igen ägde rum under sommaren 2010 i Öregrund. Min familj har ett sommarställe där i närheten så vi var inne och uträttade några ärenden där, Leos familj var där på en liten utflykt. Leo gick med sin familj på trottoaren när min familj passerade dem med vår bil, min matte tyckte att hunden vi passerade var väldigt lik mig. Så hon fick husse att köra ett varv till för att kolla sällskapet ännu en gång....jodå....det måste vara ett syskon till Lisa, sa matte. Sagt och gjort...matte hoppade ur bilen och gick fram till sällskapet och ställde ett par för dem underliga frågor. "Var kommer er hund ifrån?" "När är han född?".....sällskapet svarade artigt på frågorna. Och så föll alla bitarna på plats...."Jaaaaa....då har vi ett syskon till er Leo i vår bil!" Och ur bilen hoppade jag....lycklig och skällig över att ha hittat på en kompis! Och Leo blev ännu gladare och även han började skälla....vi är ju vallhundar! Hela Öregrund nästan stannade upp av kalabaliken som det blev på trottoaren där vi stod. Mobilnummer och e-postadresser utbyttes av mattarna och de lovade att hålla kontakten. 

Så fann vi på varandra Leo och jag.....sen dess har vi träffats varje år - en eller två gånger på sommaren. 

Vi har så roligt när vi ses....för vi leker på precis samma sätt...och så pratar vi jättemycket...genom att ge skall, så våra tvåbenta blir ganska trötta av allt skällande.

Våren 2012 anmälde våra mattar oss till en hundutställning för att få oss bedömda. Vi blev överlyckliga över att se varandra igen efter ett års tid, vi lekte och busade. Sen var det dags för bedömning, våra mattar tog in oss i lokalen och så skulle vi gå i ringen framför domarbordet. Eftersom vi är skilda kön hamnade vi såklart i olika grupper.....det gick inte så bra, kan jag säga....för jag visste att Leo fanns där i närheten så jag ropade på honom hela tiden medan jag gick i ringen. Och när det var dags för Leos bedömning gick inte den mycket bättre den, för han var också väldigt orolig över var jag hade tagit vägen. Så han var helt okoncenterad på sin uppgift...han också. Ja, så är det med oss vallhundar....vi måste ha hela vår flock med oss, annars fungerar vi inte alls. 

Det är så roligt att vi har "hittat" varandra Leo och jag - det förgyller vår tillvaro ett par dagar om året. När vi leker och jagar varandra är det en del tvåbenta som brukar slänga långa blickar mot oss....för vi är så vackra hundar. Många undrar vad vi är för ras....de tror att vi är renrasiga...men, så är det ju inte...för vi är rondellhundar! 

Jag längtar till nästa sommar då jag får träffa Leo igen...vi får se om han kommer till vårt sommarställe eller om vi träffas på annan ort. Förra sommaren var Leo och hälsade på oss där och då lärde jag honom att det är fantastiskt roligt att bada i havet....det tyckte inte riktigt han till en början. Han var lite feg, faktiskt, tyckte att det var lite läskigt med det stora blå. Sen bryr han sig inte heller om att jaga fåglar....det som jag älskar! Det är ju bland det roligaste som finns! Så visst skiljer vi oss åt i vårt beteende också, men det beror nog främst på att vi är uppväxta i helt skilda miljöer. Jag är ju uppväxt vid vatten...där det finns sjöfågel.

Leo min allra bästa brorsa - håll ut! Snart kommer en sommar igen....då ses vi....för att busa, rasa runt och skälla våra tvåbenta till vanvett! Men, först ska vi klara av en vinter med snö och en slaskig vår.....

Vov vov
Lisa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jodå, matte menar tydligen allvar med att nu är det dags att få bort det lilla hullet som jag lagt på mig under vintermånaderna. För idag fick Ludde och jag gå en tråkpromenad med matte och lillhusse. Den där tråkiga som bara går rakt, rakt fram...

  Jo, jo.....julen kan också sätta sina spår hos en fyrbenting! Och det har det gjort på mig....säger matte. Hon säger att jag har blivit "trind". Vad nu det betyder.....   Egentligen är det så, att jag helt enkelt har lagt på mig lite i vikt....

  Eftersom det ändå är vinter tycker jag att det kan komma lite snö, för allt blir så mycket roligare när man kan leka och springa i det mjuka vita. Jag har haft så mycket roligt med mina kompisar i snön...och det bästa av allt är ju att det gör m...

  Matte är ingen vintermänniska, men just nu är hennes högsta önskan att det kommer lite kyla och med den lite snö....för hon har ledsnat på att jag droppar av lervatten efter att vi varit ute på våra promenader. Och sanningen att säga....så har j...

   Igårdagens tidning fastnade mattes blick på en text om polishunden Brolle. Anledningen var egentligen att en av hennes stora idoler är sångaren Brolle..så hon tyckte det var lite roligt att hunden hade samma namn.    En historia som kan väck...