Min käraste ägodel är faktiskt min rosa boll med pipljud. Den rosa bollen - som den heter i min familj. Jag älskar den....ja, egentligen älskar jag alla leksaker som har något form av ljud. Men, just min boll är den roligaste av dem alla. 

Idag höll jag på och lekte lite med den i köket - ja, det är faktiskt så att jag kan nästan roa mig själv just med bollen - det är den enda av mina leksaker som har den egenskapen. Just för att den är en boll....då blir den lite oberäknerlig...helt plötsligt kan den studtsa eller rulla iväg åt ett helt annat håll än vad som var tänkt...från min sida. Och idag hände det....helt plötsligt så hamnade den i min vattenskål! 

Lite häpen blev jag när den låg på en plats där den aldrig har legat förut....och jag förstod att där ska den egentligen inte ligga. Vad skulle hända nu? Jag stod som förstenad och bara glodde på bollen...hur tänkte den nu...när den helt plötsligt bara hoppade ner i min vattenskål. Länge stod jag och tittade...för man vet ju aldrig den kanske skulle hoppa därifrån av sig själv. Men, det gjorde den inte. Den låg bara alldeles stilla och jag stod lika stilla jag och väntade. 

Till slut bröt matte in...i den förstenade situationen...genom att säga; "ta bollen Leo". Ta bollen, tänkte jag. Hur då? Hur menar matte nu? Bollen låg ju i vattenskålen...det är väl inte bara att ta den som vanligt, eller? Men, matte gav sig inte....."ta bollen Leo" sa hon igen. Okey, tänkte jag....jag gör väl ett försök då. Så jag försökte ta bollen från vattenskålen. Men, det var lättare sagt än gjort...för den guppade hela tiden till, så jag fick inget riktigt grepp om den. Men, skam den som ger sig. Till slut så var jag nere med hela nosen under vattnet och fick in vatten i nosen....det var inte skönt. Och jag lyckades efter mycket om och men få upp bollen alldeles, alldeles själv! Så glad jag blev! Vi blev väldigt blöta...både bollen och jag. 

Och sen fick jag så mycket beröm från matte....att jag hade haft sånt tålamod och inte gett upp. Och att jag hade lyckats med mitt uppdrag. "Bra Leo"! ropade matte. "Duktig Leo"! Och är det något jag riktigt går igång på så är det när jag får beröm av matte. Jag älskar det! Jag sprang runt med min boll och ruskade på mitt huvud, för att visa hur stolt jag var. "Duktig Leo"! Det är jag det....och bollen ja, den var knasig - den trodde visst att den var en badboll! 

Vov vov

Leo

I veckan fick jag prova på att vara räddningshund - en mycket spännande upplevelse. Matte och jag var ute på vår vanliga kvällspromenad och vintern hade kommit i en hast. Och med den en förädisk halka. Matte har varit klok nog att köpa ett par Icebugs för tre vintrar sen....så att hon inte ska halka, det har hon gjort tillräckligt.

Vi blev omsprungna av en joggare, matte tänkte samma tanke som jag.....att jogga i detta hala väglag kräver sin man, verkligen. Att de vågar....de som bara har två ben också....jag måste ändå säga att det ger mycket bättre balans om man har fyra av dem. När vi kommit uppför vår backe som är den sista kampen innan raksträckan hem får vi se att mannen som precis har passerat oss ligger raklång på marken. Matte blev väldigt rädd....om det är något matte inte är bra på....så är det att sjukvårda. Och matte trodde det värsta....och det trodde också jag, eftersom jag tyckte att det var ett väldigt konstigt sätt att uppföra sig på. Att ligga raklång mitt på trottoaren, så jag började skälla, såklart, för att visa min upprördhet. Matte frågade mannen vad som hänt och hur han mådde....han mådde inte bra, hans axel hade hoppat ur led. Och det såg vi då....att armen låg rakt ut från kroppen. Han hade väldigt ont och undrade om matte kunde hjälpa honom att dra den rätt igen. Den hade nämligen hoppat ur led förut. Aldrig i livet....tänkte både matte och jag! Men, matte sa att hon känner en som kanske kan...som jobbat i sjukvården....alltså Luddes matte. 

Vi skyndade för att hämta Luddes matte...som fick skynda sig ut....Ludde blev väldigt upprörd över att han inte fick följa med...han är ju för liten för sådana här utryckningar! Jag skällde för att övertyga Luddes matte om allvaret i det hela...och jag ville inte sluta. Luddes matte kunde inte heller göra något för mannen...alltså i den meningen att hon inte ville dra armen rätt...däremot ringde hon 112. Mannen hade så ont nu och han frös...såklart, han låg ju på marken. Mattes och mitt uppdrag blev att hämta plädar hemma hos Ludde. Vi sprang igen....och min uppgift igen var att skälla....vi fick plädar av Luddes husse. Ludde blev ännu mer upprörd över att han inte fick följa. Vi bäddade in mannen i plädar...det stannade några bilar och några fotgängare. Jag skällde....för nu började jag inse vad min uppgift i detta äventyr var. Att vakta den skadade mannen! Ingen fick komma nära...jag hade insett att han behövde vaktas...han var svag och kunde inte försvara sig själv vid fara!  

Så kommer en stor, stor bil...med blåljus på....ambulansen. Och ur kliver tre personer...och såna har jag träffat förut...såna kom nämligen och hämtade matte för två år sen när hon fallit omkull...så jag visste vilka jag hade att göra med. Det är såna personer som lyfter upp tvåbenta på en rullbar säng och tar dem med sig och försvinner. Det skulle inte få hända! Så jag började naturligtvis skälla och skälla....här gällde det att vakta. Matte sa att jag skulle vara tyst....det är inte lätt med de tvåbenta....de är så svåra att förstå sig på ibland! Jag visste ju vad som skulle hända.....och naturligtvis hände det som jag befarade efter en stund. Först tog de fram en stor manick...en tub...med en mask som de satte framför hans mun...mannen blev jättekonstig. Sen lyfte de upp honom och rullade in honom i bilen.....

Vårt uppdrag var över...ett riktigt äventyr! Den kvällspromenad som brukar ta 30 minuter blev 1,5 timme lång. Jag var så trött när jag kom hem....så jag somnade direkt. Och gissa vad jag drömde hela natten.... jo blåljus, gulklädda tvåbenta och mig som räddningshund! 

Vov vov

Leo

http://www.youtube.com/watch?v=0kg9jma9K5I

Min favorlitlåt - alla kategorier! 

Jag är en vallhund...en riktig följare. Varje steg du tar...varje steg...hela tiden, hela dagarna. I vår blir jag fem år och ända sen den dagen matte hämtade mig...har jag följt henne...varje steg...hela tiden. Matte är van...hon vet att jag följer efter henne hela tiden - andra kan bli nervösa eller känna obehag. För mig är det bara helt naturligt...fast visst går det åt energi eftersom min uppmärksamhet måste hela tiden vara på matte. Vad hon har för sig och vart hon är på väg. För det är så att jag följer henne även inomhus, såklart...jag kan ju inte veta om hon tänkt försvinna. 

Ibland blir matte lite trött på mig....t ex när hon går in på toaletten...eftersom jag även vill följa efter dit. Numer vet jag att jag inte får följa efter dit...gärna....ibland händer även det....men, när matte ska duscha då är det absolut nej. Då vill hon vara själv. När jag var liten valp....låg jag utanför och gnydde tills matte blev klar. Sen lärde jag mig ganska snabbt, att den där dörren som hon hade stängt skulle komma att öppnas inom en kvart igen....så då vande jag mig. Nu vet jag att det räcker att jag ligger utanför och väntar. 

När matte tar paus och sätter sig ner med en kaffekopp eller vid datorn, då vilar jag....då sover jag och snarkar högt. Då vet jag att nu är det avkoppling som gäller....både för henne och mig. Och det är en välförtjänt vila....det vill jag lova...eftersom jag är i tjänst hela tiden. 

De dagar jag är med Ludde och hans matte, följer jag Luddes matte. Ibörjan var hon helt faschinerad av detta...att jag följde henne varje steg hon tar...Ludde gör nämligen inte så...han är för liten....och dessutom ingen vallhund! Men, nu har även hon vant sig. Luddes matte rör sig väldigt mycket inomhus....så det blev lite jobbigt ett tag, både för henne och mig...men som sagt nu har vi båda vant oss. Fast inte Ludde....han tittar frågande på mig och undrar vad jag håller på med...när jag helt plötsligt reser mig bara för att hans matte reser sig från stolen. Han suckar djupt och somnar om. 

När det är fler tvåbenta som är ute på promenad måste alla gå i samlad trupp, när jag är med. Annars måste jag valla ihop gruppen.....det är jobbigt. Eller om någon åker i vår bil och passerar mig under en promenad. DÅ - blir det väldigt jobbigt. För det förstår ni hur jobbigt det är att hinna ikapp en bil....både för den tvåbenta och mig. För ett par veckor sen passerade matte mig tillsammans med Ludde, Luddes matte och lillhusse i bilen. Vi befann oss på "tråkvägen" och hade en lång bit hem. Det blev ganska jobbigt för alla....eftersom jag var helt fokuserad på att på snabbast möjligaste vis ta mig hemåt efter bilen....ett antal kilometer. DET BRÄNDE FETT...vill jag lova! 

Vallhund...som jag är. Så här fungerar jag....det är bara för de tvåbenta att vänja sig. Matte kommer jag alltid att följa....och är inte hon i närheten utser jag alltid en stand-in...att följa, varje steg den tar...varje steg...hela tiden. 

Vov Vov

Leo