Matte tror att jag har en höstdepression och så är det nog. Jag är lite låg i humöret, det känns inte så där jättekul just nu. Det är förändringens tid och jag känner av det i hela min kropp. Sen en månad tillbaks saknas en person i min flock och det påverkar mig naturligtvis jättemycket. Min husse flyttade härifrån då och min tillvaro har naturligtvis förändrats mycket av det. Matte och lillhusse fyller naturligtvis mina dagar med allt som jag är van vid....men det är ändå någonting som fattas mig. Känslan är påtaglig.

Även fastän jag har varit mycket en enmanshund, följt matte i varje steg, så har jag naturligtvis även band till husse...han har ju fyllt sin plats här i hemmet och jag har ju haft en egen relation till honom. Så det känns lite tomt just nu....fastän jag inte riktigt kan ta på det. För tid har jag inte något riktigt begrepp om, eftersom husse har arbetat om dagarna och även haft mycket andra aktiviteter för sig har han inte varit lika mycket hemma som matte och lillhusse. Men, han har ju alltid kommit hem.....varje dag....och då har jag blivit glad. Nu kommer han inte hem och det är det som känns....att det liksom fattas något.....att någon kommer hem och jag får bli glad varje kväll. 

Jag är en känslig hund....så är det....och nu ska ytterligare en förändring ske, att matte ska börja arbeta på måndag, inte hela dagarna - vilket är tur för mig. Det är jättebra för matte, men jag vet inte riktigt hur det här kommer att kännas för mig....lillhusse är ju hemma och sen tror jag att jag kommer att få vara en hel del med Ludde och hans matte också....så det blir ju iallafall som vanligt. Och tur är väl det - att de finns kvar! 

Jag gillar inte förändringar....de känns jobbiga. Att behöva vänja sig vid något nytt, som man inte riktigt vet hur det kommer att bli.....det bästa är ju att bara fortsätta att vara hund, att vara i nuet....inte grubbla så mycket. Jag har varit med om förändringar förr....när jag började på dagis, fast då var jag en liten valp och det var jättekul, men jag minns första dagen att jag tyckte det var konstigt när matte lämnade mig och gick ut genom dörren - utan mig. Men, det glömde jag snabbt för det fanns så mycket kul som vägde upp att hon försvann....Dalton t ex...en Rhodesian Ridgeback som var lika gammal som jag. Vi hade jätteroligt om dagarna och blev dödspolare. När jag slutade på dagis för 1,5 år sen var det också en stor förändring, fast då fick jag vara hemma med matte hela dagarna....så det var ett okey skifte, men jag saknade naturligtvis mina dagiskompisar. Men, Ludde fanns och vi tillbringade mycket tid med varandra om dagarna....han var mycket med oss och vi hade jättekul.

Ja, hösten är förändringens tid, så är det - stora som små. Matte har också möblerat om lite hemma, såna förändringar är ju vanliga att tvåbenta gör på hösten. Men, de stora förändringarna är jobbiga att göra och naturligtvis påverkar de både fyrbenta och tvåbenta. Speciellt när de är känslosamma varelser - och det är vi alla i min flock! 

Vov vov

Leo

Nu blev det en grubbelstund igen.....jag hörde nämligen att matte fick en av sina konstiga idéer häromdagen igen. Matte letar ju efter sysselsättning, nu kommer hon i och för sig att börja arbeta halvtid på måndag, men hon behöver ännu mer att göra tycker hon. Eller att göra....är väl egentligen fel uttryckt....hon trivs ganska bra med sin tillvaro med mig, skogspromenader och tid att göra annat än att arbeta. Men, helt krasst så kommer det inga stora pengar ur en sån tillvaro....det förstår ju till och med jag fast jag är hund. 

Jag bidrar faktiskt med med det jag kan göra i detta, jag försöker att göra mina behov i skogen, där matte inte behöver använda så många påsar....jag äter bara en halv Dentastick på kvällen istället för en hel, fast jag vill fortsätta att få min hela på morgonen...och ja....maten är ju en stor kostnad, speciellt nu när jag äter specialkost för mina urinvägar och det ska jag göra några månader till. Hmmmmm....sen det där med kastreringen...nej..nu orkar jag inte tänka på min ekonomiska del av detta längre...det blev för trist! 

Jo, matte och hennes idéer...dem vet jag inte riktigt hur jag ska hantera, för ibland är den ena värre än den andra....men hon tycker att de är genialiska, såna som ingen annan har tänkt på. Tänka sig! Den senaste hörde jag i förrgår när vi gick kvällspromenaden tillsammans med Ludde och hans matte...hon har faktiskt nämnt den vid ett tillfälle tidigare, fast jag trodde hon hade glömt den...men icke! När vi mötte Gilda - en söt cockerspanielflicka förresten, som är född på exakt samma dag och år som jag - parantes- säger matte helt plötsligt;;;;;

När det är sånt här dåligt väder borde man inte ha hund....det regnade och blåste, riktigt höstrusk....men jag har kommit på en jättebra affärsidé. Leasinghund! Vad säger ni? Man kan ju leasa allt möjligt nuförtiden...varför kan man inte leasa hund? Alltså korttidsleasa...att människor som inte riktigt vill ha hund på heltid kan få prova på att ha hund under en kortare period? Är inte det en bra idé så säg? 

Både Luddes och Gildas matte tyckte väl i och för sig att själva idén var rätt kul....men att göra allvar av den kände de väl inte för. Stackars hundar som ska få byta miljö....så ofta....hur skulle det gå...bla, bla, bla. Jag vet inte om matte tog in deras åsikter helt och hållet....jag tror att hon började tveka lite ändå. 

Och när jag tänker efter också.....hur skulle det gå till? Jag förstår inte hur hon bara kan komma på så konstiga idéer.....alltså man gör ju inte allt för pengar! Eller hur? Man leasar eller säljer väl inte sin bästa vän? Någon måtta på kreativiteten får det ändå vara!

Ärligt tror jag att matte bara surrar....hon försöker vara rolig. Men, även där finns det en gräns...för vad som är roligt och inte roligt! Det är ju faktiskt så att vi fyrbenta är känsliga varelser....med stora öron och inlevelseförmåga, så vi kan faktiskt ta skada över att få höra sån här information när vi går våra promenader. Men, men eftersom jag vet hur matte fungerar.....försöker jag softa och ta allt med ro. För hennes idéer tar aldrig slut....det är något jag har lärt mig under de här 4,5 åren jag har bott med henne! SUCK!

Vov vov

Leo 

Jag har världens goaste, snällaste lillhusse....brukar kalla honom storebrorsan. I hans säng får jag ligga och mysa och jag tycker att det är helt underbart! För en säng kan ju vara alldeles, alldeles underbar! Matte har ingenting att säga till om där....annars har ju hon allt att säga till om i övrigt...för jag får inte vara i någon annan säng eller soffa...den regeln har alltid funnits. 

När lillhusse och jag var själva hemma i en vecka för ett par år sen....kom vi varandra väldigt nära. Det var då jag fick börja sova i hans säng....för jag behövde tröst. Jag längtade så mycket efter min matte! Vi hade väldigt mysiga dagar då...för är det något som lillhusse är duktig på så är det att mysa och ge kärlek. Han har liksom jag stora känselspröt....därför funkar vi så bra tillsammans. Vi liksom känner oss fram....som vandrande pinnar! 

Men om natten vill inte lillhusse att jag sover i hans rum, då vill han ha stängd dörr. Så det har jag accepterat, då får jag helt sonika ligga i min egen säng. Jag vill helst också ligga nära matte...för det är ju henne jag är i symbios med. Flera gånger varje natt kollar jag att hon ligger kvar i sin säng...så att hon inte har lämnat mig. Då brukar jag nosa med min blöta nos på hennes arm....sen suckar jag lite och lägger mig nedanför hennes säng. Jag vet inte riktigt hur det skulle bli om det vore så att hon inte var där....för det har ju aldrig hänt hittills. Jag skulle säkert bli väldigt, väldigt orolig och börja leta efter henne. Usch...nej....fy....hemska tanke! Sånt orkar jag inte ens tänka på. 

Nej, det är tur att jag har det liv jag har....med allt och alla som hör till. För tryggheten är så viktig för mig, allt ska vara som det alltid har varit....som att få ta en middagslur i lillhusses säng...

Vov vov

Leo

Nu tror nog många av er att de är jag som är med på fotot, men icke - det är BoBo. Vi mötte BoBo och hans matte på vår dagliga skogsrunda i helgen. Och matte försökte verkligen föreviga oss alla på bild, vi fyra rörliga fyrbenta som inte kunde vara still en enda minut. Så det var ingen lätt uppgift.

Bobo och jag är egentligen inte lika alls, varken till lynne eller utseende, men det är några som tagit fel på oss på håll eftersom vi har nästan samma färger. BoBo är en blandning mellan BernenSennen och Schäfer och han är väldigt brummelibrummig....som en stor bamsebjörn och har också den mentaliteten. Lite sävlig och alla våra mattar älskar honom....men jag är faktiskt lite skeptisk. För han är ju större än jag och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det....sen var han ju en hanhund tills för ett halvår sen....sen vet jag inte riktigt vad som hände...men jag lever kvar lite i den känslan. Och blir väldigt, väldigt osäker när jag möter honom. 

Som ni se på bilderna är det väldigt mycket aktion och rörelse när vi möts.....det går inte riktigt att tygla. Jag försöker hålla ordning på flocken genom att skälla mig hes....men det funkar inte riktigt heller. Ingen lyssnar på mig....matte måste ta till sitt knep och massera min bringa....då blir jag trygg och lugnare. Ludde och Dina älskar BoBo....och jag har lite svårt att acceptera det...att de tycker det är roligt att leka med honom. Eftersom jag inte kan koppla av och falla in i leken.....men en dag kanske jag kan göra det. 

Men jag får nog ge det lite tid och några ytterligare möten först...så får vi se. Alla mattar har förhoppningar om att det kommer att fungera....matte tyckte att det hade gått framåt nu vid sista mötet, för jag lyssnade på hennes kommandon iallafall och höll mig i skinnet. Fastän jag allra, allra helst ville sätta BoBo lite på plats. Jag är ju faktiskt äldre än han och dessutom är jag en riktig hund....än så länge. 

Ja, det är väl så här när flocken vidgas....det måste ta sin tid innan rangordningen sitter....Ludde och jag har ju accepterat Dina, hon är en riktig frisk fläkt i vår flock....som tillför så mycket energi. Ludde och jag har ju blivit så vana vid varandra att vi ofta glömmer bort att leka och rasa. Och det blir det massor av de gånger Dina slår följe med oss.

Dina har accepterat oss fullt ut nu, hon var lite osäker till en början....hon har ju sin historia i bagaget....så det gäller verkligen att bygga på hennes tillit. Och det har hon fått till oss nu...hon vet att vi är hennes allra, allra bästa vänner och att vi inte för något i världen skulle göra henne något illa. 

Vov vov

Leo

Idag har jag den stora äran att få gästblogga på Leos blogg och mig har nog alla hört talas om som följer Rondellhundens blogg.

Men, som artig hund jag är ska jag ändå presentera mig; mitt namn är Ludde (från början Mike), jag är en blandning mellan Yorkshireterrier och ShiTzu, är tre år gammal och är Leos allra bästa kompis. Jag bor med min matte, husse och lillhusse i närområdet där Leo bor. Och jag har två lillmattar på avstånd...de är så vuxna att de flyttat till egna hem nu. Jag kom till mitt hem som ett litet, litet knytte...mattes mamma tog mig dit, hon hade tagit hand om mig för jag hade redan som liten fått vistas i flera hem. Så vi kan väl säga att jag egentligen var hemlös.....och eftersom "mormor" värnar över allt liv på jorden var hon tvungen att göra en insats. Hon tog mig till det hem som hon tyckte skulle passa mig, där det fanns tvåbenta med stora hjärtan. Om sanningen ska fram blev de lite överumplade....de hade på sin höjd tänkt sig en katt i sitt hem...men de smälte som smör i solsken, naturligtvis....och utbrast..."här ska han stanna". Och så blev det från den dagen......

Första mötet med Leo glömmer jag aldrig, jag var ute tillsammans med matte och husse på ett grönområde när vi mötte Leo och hans matte. Jag var en liten valp, endast ett halvår gammal och Leo var både mycket större och äldre än mig....han är ett år äldre. Vi blev jätteglada i varandra på en gång....Leos matte tyckte att jag var en jättesöt, tuff liten krabat, matte blev väldigt förtjust i Leo och husse min som också var med blev däremot lite orolig över att Leo var en så stor hund....han kanske kunde göra illa lilla mig. Men Leos matte intygade att Leo är en väldigt försiktig hund och att leken nog skulle gå bra...matte var helt övertygad om det också....så husse fick ge vika, fastän han såg lite orolig ut till en början. Jag var ju så liten...och Leo så stor! 

Så vi släpptes lösa....och i ett huj var leken igång....jag sprang som ett litet yrväder, så jag nästan sprang omkull mig själv och Leo han sprang som en hind....han parerade sina framtassar så att han inte skulle trampa på mig. Och oj så roligt vi hade! Vi kunde nästan inte sluta springa....och våra mattar och husse skrattade hejdlöst, för vi såg så roliga ut, eftersom det var så stor skillnad i storlek på oss. Till slut var jag så trött...jag var ju en liten, liten krabat....så matte var tvungen att ta upp mig, för en terrier och ger sig aldrig....i något. 

Det var kärlek vid första ögonkastet, verkligen. Och sen dess har vi haft många möten i - promenad-stunder, lek-stunder, sov-stunder, gose-stunder, bus-stunder, äventyrs-stunder....ja, vi har nog gjort det mesta som en hund gör i sitt liv - tillsammans. Vi är verkligen kära i varandra och jag gör allt för att vara Leo till lags och han låter mig hållas...för ibland...eftersom jag är så mycket terrier, tappar jag koncepten. Jag kan bli alldeles för mycket, jag ger mig ju inte....så att brottas med Leo kan jag ägna mig åt i all evighet och som sagt han låter mig hållas. Jag nästan äter upp honom, ivrigt morrandes....och han svarar med sina njutningsljud...ända nere från magen och jag vet att han älskar att vara i centrum på det sätt som han då får vara i. 

Vi är på många sätt ganska olika och det är nog därför som vi älskar varandra så. Vi kompletterar varandra helt enkelt...där Leo reagerar, softar jag och vise versa. Han kan bli alldeles för mycket när vi möter andra hanhundar t ex, ibland gör han till och med utfall och jag bryr mig inte alls....knycker lite på nacken och undrar vad han håller på med. Sen när vi möter katter....då blir jag alldeles ifrån mig...det är ju verkligen något hundar ska reagera på, tycker jag, men då brukar Leo undra vad jag håller på med.....herregud, det är ju bara - en katt.

Det som förenar oss är leken....att springa tills vi stupar....vi leker tafatt....vi leker kurregömma....vi springer åt varsitt håll i skogen....Leo ger av sitt skall "kom och ta mig om du kan" och hukar ner sig på frambenen och jag sätter fart och genskjuter honom - vi far över stock och sten - så att kvistarna far. Ibland blir våra mattar oroliga för mig, eftersom jag är så liten...för jag har inte tid att se efter, före, vart vi springer. Så jag rispar upp mig i skinnet...men det är det värt!

Matte brukar säga.....ja....om jag mot förmodan skulle falla ner.....så dog jag iallafall i min lyckligaste stund! Och så är det....för i mina stunder med Leo är jag den lyckligaste hunden på jorden...och vet ni den känslan är ömsesidig. Jag vet! 

Vov vov

Ludde

Det sociala samspelet mellan oss fyrbenta är inte lätt....ja...inte lätt mellan de tvåbenta heller. Jag ligger här och grubblar över detta. Idag på morgonpromenaden mötte vi BoBo....och om sanningen ska fram vet jag inte riktigt hur jag ska hantera vår relation. Och jag är fullt medveten om att det är jag som bestämmer hur den ska vara, jag som lägger ribban. 

Jag har tidigare skrivit om vår relation här i min blogg....den är lite komplicerad. Och den blev det för att BoBo hann nästan bli fullvuxen innan han kastrerades. Så det hann bli en liten uppgörelse mellan oss och den har satt sina spår hos oss båda. Sen dess har det varit så att vi har bråkat en gång till och däremellan har vi träffats utan att det blir någon konfrontation. Men....vi är spända...eller rättare sagt jag är spänd...ja, egentligen om sanningen ska fram....så är jag lite rädd. BoBo är ju mycket, mycket större och kraftigare än mig. Han är som en stor brummebjörn. Jag ska försöka fånga honom på bild någon dag, så att ni ska få se honom...men jag har så fullt upp med att hålla mina känslor i styr...att jag inte har riktig närvaro att ta ett foto. 

Idag iallafall så möttes vi i skogen igen...Ludde och jag var på vår dagliga "över stock & sten" promenad. Helt plötsligt står BoBo där...och jag måste medge att han är grann! Han har samma färger som jag...bara det! Matte sa till mig att vara lugn och vi hälsade, men jag är spänd. BoBo accepterar mig och viftar på svansen...men jag har lite svårt att gå så långt. Men, jag höll mig i skinnet denna gång och matte masserade mig frampå bringan för att jag skulle hålla mig lugn...då blir jag trygg. De tvåbenta hade mycket att prata om så vi fyrbenta fick stå en bra stund och vänta på att de skulle hinna säga allt. Ludde och BoBo började leka....Ludde tyckte tydligen att BoBo var väldigt rolig för det var han som började hoppa upp mot BoBo....och då blev jag väldigt orolig och började skälla....kände faktiskt ett sting av svartsjuka. Om Ludde ska bli sån kompis med BoBo....då vet inte jag.....det känns svårt. För eftersom BoBo är så pass mycket större än mig har jag svårt att leka med honom och vara helt avspänd...alltså låta mig fångas av leken. Det här kommer att ta tid....men, men som matte säger övning ger färdighet, så det är väl bara att fortsätta att försöka. 

Ludde och jag har umgåtts mycket nu de senaste dagarna, våra mattar har varit väldigt upptagna med viktiga saker...så jag har varit hos Ludde mycket och Ludde har varit hos mig. Natten till igår när Ludde sov här gick jättebra....matte berömde honom så mycket. Han kom ihåg från förra sommaren att här i vårt hem är det andra regler än i hans eget hem....så han sov hela natten i sin korg bredvid min. Vi hade det ganska mysigt faktiskt! Lite som att ligga skatassar....

Ja, det är bra att öva sig på att förhålla sig....att öva i relationer och att öva i rutiner och regler. Om sanningen ska fram så tror jag det är lättare för mig att anpassa mig till Luddes hem...för där är det mycket på pluskontot....jag får vara i deras soffa...jag får hoppa upp i deras knä....jag får till och med ligga i deras säng, det har hänt. Här hemma är det nog lite värre för Ludde....eftersom han inte får vara i vår soffa eller i mattes säng.....däremot är lillhusses säng en fristad, både för mig och Ludde...och det vet vi så väl! 

Idag hörde jag också att min och Luddes matte pratade någonting om att nu kommer det nog att bli så att vi måste behandlas som HUNDAR....hörde lite vagt att det handlade om att lämna oss själva hemma någon stund då och då...hmmmmm. Jag vet att matte ska ut i arbete....och Luddes matte går i sin skola då och då....och exakt vad de menar har jag inte riktigt kläm på. Men Ludde och jag lade dövörat till....vi lever ju i stunden...så vi tar hand om det när det dyker upp. Den dagen den sorgen! 

Vov vov

Leo

Jag vet att jag har berättat mycket om Ludde - min allra bästa kompis! Men, det finns mycket mer att säga om honom...han är en stor liten personlighet som uppfyller allt utrymme i min blogg. 

Ludde, 50 % Yorkshireterrier och 50 % Shi Tzu är en härlig, tuff, liten krabat. Och han är dökär i mig! Alltså, på riktigt....han vet inte hur väl han vill...han överöser mig med pussar dagarna i ända. Och han älskar att brottas med mig och naturligtvis låter jag honom hålla på....för han är envis, den envisaste jag känner faktiskt. Han ger sig aldrig....han morrar, morrar och äter nästan upp mina öron. Han är helt i extas! För Ludde är 50 % terrier och en terrier ger sig aldrig. 

Sen kan inte Ludde springa utan att skälla heller....det är i princip endast då han skäller...hela tiden. Våra mattar hör knappt vad de tänker ibland....så mycket skäller han....ihärdigt hela tiden...i skogen när vi busar. Allt vilt springer garanterat och gömmer sig när vi är i skogen....för det hörs när vi är där. Ofta smittar det av sig på mig också....så då skäller jag också. Då blir våra mattar ännu tröttare. 

Idag har det varit en konstig dag....för jag har varit hos Ludde en stund, fastän det är söndag och allt. Matte hade viktiga saker för sig...tydligen. Och sen kom matte och hämtade mig och även Ludde. Så fick Ludde följa med oss hem.....och han är fortfarande här....han ska tydligen sova här i natt. För nu har tydligen Luddes matte och husse viktiga saker för sig. Tänk att det finns sånt som är så viktigt att vi inte får vara med. Ludde är lite förvirrad, för det är länge sen han sov hos oss....men han har sin säng med sig, så att han ska känna sig någorlunda trygg. Vi får se hur det går inatt....ska bli väldigt spännande att se. För Ludde får sova i sina tvåbentas säng hemma....men här i mitt hus sover inga fyrbenta i de tvåbentas säng. Utan vi får ligga i vår säng eller på golvet....för matte kvittar det....huvudsaken är att vi inte ligger i hennes säng. Sist Ludde sov hos oss, så tog det någon natt innan han förstod hur bestämd min matte kan vara. Hon puttade ner honom några gånger innan han förstod att det inte var någon idé.

För min matte är också envis...precis som Ludde....hon säger att hon är envis för att hon är en oxe. Oxe tänker jag....är inte de fyrbenta? Fattar inte riktigt vad hon menar med det....Men, jag låter henne hållas för hon brukar säga konstiga saker ibland. Envis är hon iallafall....och natten kommer nog att gå bra....hoppas att Ludde tycker detsamma.....det lär visa sig imorgon bitti. 

Vov vov

Leo

På dagens morgonpromenad fattades en tvåbent, fastän vi var tre fyrbenta. Det berodde på att Luddes matte var magsjuk, så matte och jag fick gå och hämta Ludde. Ludde blev naturligtvis glad...han hade insett att det skulle bli svårt för hans matte att ta ut honom i skogen som hon mådde. 

Problemet när det fattas en tvåbent är ju att vi inte får lika mycket belöningsgodis när vi hoppar upp på våra stenar....jag har faktiskt räknat ut att det blir en tredjedel mindre....och det känns inte riktigt okey. Dessutom är det så att jag inte får äta något annat än min dietkost....matte har med sig mitt foder som godis....och det gör ju att jag bara får det......och det känns inte heller riktigt okey. De andra får något annat smaskigt...typ levergodis, frolic och sånt, som jag alltid fick tidigare. Matte tror att jag är lättlurad och inte förstår...men jag har för länge sen insett att hon lite delar ut lite av mitt foder till de andra tvåbenta, för att jag ska tro att jag får samma...men så är det ju inte. Och det känns inte riktigt okey. Det här är en fars...kan jag tycka, att hon tror att jag tror - fastän det egentligen är så att hon vet att jag vet. 

Idag tycker jag att det blev alldeles för lite belöningsgodis på morgonpromenaden.....så jag fick protestera i högan sky....när jag bara fick av matte när vi hade hoppat upp på en sten, fastän både Ludde och Dina fick både av min matte och Dinas matte...då gav jag ett uppfordrande skall till Dinas matte "hallå! du glömde mig!" Varpå matte gav Dinas matte några bitar av mitt dietfoder....som sen Dinas matte belönade mig med. Ja, rätt ska vara rätt! Så är det bara....belöning ska utgå från alla tvåbenta. 

Jag vet att matte tycker att det här med belöningsgodiset har fått alldeles för stora propotioner...att det har ökat i mängd, omfång och tar alldeles för stor plats på våra promenader. Där är vi också oense! Tidigare fick vi endast belöning när vi hoppade upp på två stenar....och nu hoppar vi ju upp på minst....fem och får godis. Sen hoppar vi upp på en massa småstenar också....men då ignorerar de tvåbenta oss. Det får vara nån måtta...säger de. Och det här har ju vår intelligenta kompis Dina kommit på...enkel matematik...som hon säger. Ju fler stenar vi hoppar upp på ju mer belöningsgodis får vi. Iallafall ökar våra chanser betydligt om vi gör så....och resultatet måste jag säga är att belöningsgodiset har ökat i antal. 

För mig är det perfekt, för jag håller på att äta upp mig...jag har en omättlig aptit just nu. Så hungrig som jag är nuförtiden har jag aldrig varit i mitt liv....matte förstår ingenting! Jag håller på att äta upp mig för att klara av vintern....även min päls har ökat i omfång...det gäller ju att stå rustad när det kommer kyligare och bistra tider. Man vet aldrig......för Dina har skvallrat för mig...hur dåligt en hund kan ha det egentligen...det har jag aldrig förstått.

Dina vet - hon kommer ju från Rumänien och har vuxit upp som gatuhund, hon vet hur det känns att inte få mat varje dag....därför är hon så intelligent och hittar lösningar på hur vi ska få i oss så mycket som möjligt så att vi klarar vintern.....ifall att...

Vov vov

Leo