Idag har jag den stora äran att få gästblogga på Leos blogg och mig har nog alla hört talas om som följer Rondellhundens blogg.

Men, som artig hund jag är ska jag ändå presentera mig; mitt namn är Ludde (från början Mike), jag är en blandning mellan Yorkshireterrier och ShiTzu, är tre år gammal och är Leos allra bästa kompis. Jag bor med min matte, husse och lillhusse i närområdet där Leo bor. Och jag har två lillmattar på avstånd...de är så vuxna att de flyttat till egna hem nu. Jag kom till mitt hem som ett litet, litet knytte...mattes mamma tog mig dit, hon hade tagit hand om mig för jag hade redan som liten fått vistas i flera hem. Så vi kan väl säga att jag egentligen var hemlös.....och eftersom "mormor" värnar över allt liv på jorden var hon tvungen att göra en insats. Hon tog mig till det hem som hon tyckte skulle passa mig, där det fanns tvåbenta med stora hjärtan. Om sanningen ska fram blev de lite överumplade....de hade på sin höjd tänkt sig en katt i sitt hem...men de smälte som smör i solsken, naturligtvis....och utbrast..."här ska han stanna". Och så blev det från den dagen......

Första mötet med Leo glömmer jag aldrig, jag var ute tillsammans med matte och husse på ett grönområde när vi mötte Leo och hans matte. Jag var en liten valp, endast ett halvår gammal och Leo var både mycket större och äldre än mig....han är ett år äldre. Vi blev jätteglada i varandra på en gång....Leos matte tyckte att jag var en jättesöt, tuff liten krabat, matte blev väldigt förtjust i Leo och husse min som också var med blev däremot lite orolig över att Leo var en så stor hund....han kanske kunde göra illa lilla mig. Men Leos matte intygade att Leo är en väldigt försiktig hund och att leken nog skulle gå bra...matte var helt övertygad om det också....så husse fick ge vika, fastän han såg lite orolig ut till en början. Jag var ju så liten...och Leo så stor! 

Så vi släpptes lösa....och i ett huj var leken igång....jag sprang som ett litet yrväder, så jag nästan sprang omkull mig själv och Leo han sprang som en hind....han parerade sina framtassar så att han inte skulle trampa på mig. Och oj så roligt vi hade! Vi kunde nästan inte sluta springa....och våra mattar och husse skrattade hejdlöst, för vi såg så roliga ut, eftersom det var så stor skillnad i storlek på oss. Till slut var jag så trött...jag var ju en liten, liten krabat....så matte var tvungen att ta upp mig, för en terrier och ger sig aldrig....i något. 

Det var kärlek vid första ögonkastet, verkligen. Och sen dess har vi haft många möten i - promenad-stunder, lek-stunder, sov-stunder, gose-stunder, bus-stunder, äventyrs-stunder....ja, vi har nog gjort det mesta som en hund gör i sitt liv - tillsammans. Vi är verkligen kära i varandra och jag gör allt för att vara Leo till lags och han låter mig hållas...för ibland...eftersom jag är så mycket terrier, tappar jag koncepten. Jag kan bli alldeles för mycket, jag ger mig ju inte....så att brottas med Leo kan jag ägna mig åt i all evighet och som sagt han låter mig hållas. Jag nästan äter upp honom, ivrigt morrandes....och han svarar med sina njutningsljud...ända nere från magen och jag vet att han älskar att vara i centrum på det sätt som han då får vara i. 

Vi är på många sätt ganska olika och det är nog därför som vi älskar varandra så. Vi kompletterar varandra helt enkelt...där Leo reagerar, softar jag och vise versa. Han kan bli alldeles för mycket när vi möter andra hanhundar t ex, ibland gör han till och med utfall och jag bryr mig inte alls....knycker lite på nacken och undrar vad han håller på med. Sen när vi möter katter....då blir jag alldeles ifrån mig...det är ju verkligen något hundar ska reagera på, tycker jag, men då brukar Leo undra vad jag håller på med.....herregud, det är ju bara - en katt.

Det som förenar oss är leken....att springa tills vi stupar....vi leker tafatt....vi leker kurregömma....vi springer åt varsitt håll i skogen....Leo ger av sitt skall "kom och ta mig om du kan" och hukar ner sig på frambenen och jag sätter fart och genskjuter honom - vi far över stock och sten - så att kvistarna far. Ibland blir våra mattar oroliga för mig, eftersom jag är så liten...för jag har inte tid att se efter, före, vart vi springer. Så jag rispar upp mig i skinnet...men det är det värt!

Matte brukar säga.....ja....om jag mot förmodan skulle falla ner.....så dog jag iallafall i min lyckligaste stund! Och så är det....för i mina stunder med Leo är jag den lyckligaste hunden på jorden...och vet ni den känslan är ömsesidig. Jag vet! 

Vov vov

Ludde

Det sociala samspelet mellan oss fyrbenta är inte lätt....ja...inte lätt mellan de tvåbenta heller. Jag ligger här och grubblar över detta. Idag på morgonpromenaden mötte vi BoBo....och om sanningen ska fram vet jag inte riktigt hur jag ska hantera vår relation. Och jag är fullt medveten om att det är jag som bestämmer hur den ska vara, jag som lägger ribban. 

Jag har tidigare skrivit om vår relation här i min blogg....den är lite komplicerad. Och den blev det för att BoBo hann nästan bli fullvuxen innan han kastrerades. Så det hann bli en liten uppgörelse mellan oss och den har satt sina spår hos oss båda. Sen dess har det varit så att vi har bråkat en gång till och däremellan har vi träffats utan att det blir någon konfrontation. Men....vi är spända...eller rättare sagt jag är spänd...ja, egentligen om sanningen ska fram....så är jag lite rädd. BoBo är ju mycket, mycket större och kraftigare än mig. Han är som en stor brummebjörn. Jag ska försöka fånga honom på bild någon dag, så att ni ska få se honom...men jag har så fullt upp med att hålla mina känslor i styr...att jag inte har riktig närvaro att ta ett foto. 

Idag iallafall så möttes vi i skogen igen...Ludde och jag var på vår dagliga "över stock & sten" promenad. Helt plötsligt står BoBo där...och jag måste medge att han är grann! Han har samma färger som jag...bara det! Matte sa till mig att vara lugn och vi hälsade, men jag är spänd. BoBo accepterar mig och viftar på svansen...men jag har lite svårt att gå så långt. Men, jag höll mig i skinnet denna gång och matte masserade mig frampå bringan för att jag skulle hålla mig lugn...då blir jag trygg. De tvåbenta hade mycket att prata om så vi fyrbenta fick stå en bra stund och vänta på att de skulle hinna säga allt. Ludde och BoBo började leka....Ludde tyckte tydligen att BoBo var väldigt rolig för det var han som började hoppa upp mot BoBo....och då blev jag väldigt orolig och började skälla....kände faktiskt ett sting av svartsjuka. Om Ludde ska bli sån kompis med BoBo....då vet inte jag.....det känns svårt. För eftersom BoBo är så pass mycket större än mig har jag svårt att leka med honom och vara helt avspänd...alltså låta mig fångas av leken. Det här kommer att ta tid....men, men som matte säger övning ger färdighet, så det är väl bara att fortsätta att försöka. 

Ludde och jag har umgåtts mycket nu de senaste dagarna, våra mattar har varit väldigt upptagna med viktiga saker...så jag har varit hos Ludde mycket och Ludde har varit hos mig. Natten till igår när Ludde sov här gick jättebra....matte berömde honom så mycket. Han kom ihåg från förra sommaren att här i vårt hem är det andra regler än i hans eget hem....så han sov hela natten i sin korg bredvid min. Vi hade det ganska mysigt faktiskt! Lite som att ligga skatassar....

Ja, det är bra att öva sig på att förhålla sig....att öva i relationer och att öva i rutiner och regler. Om sanningen ska fram så tror jag det är lättare för mig att anpassa mig till Luddes hem...för där är det mycket på pluskontot....jag får vara i deras soffa...jag får hoppa upp i deras knä....jag får till och med ligga i deras säng, det har hänt. Här hemma är det nog lite värre för Ludde....eftersom han inte får vara i vår soffa eller i mattes säng.....däremot är lillhusses säng en fristad, både för mig och Ludde...och det vet vi så väl! 

Idag hörde jag också att min och Luddes matte pratade någonting om att nu kommer det nog att bli så att vi måste behandlas som HUNDAR....hörde lite vagt att det handlade om att lämna oss själva hemma någon stund då och då...hmmmmm. Jag vet att matte ska ut i arbete....och Luddes matte går i sin skola då och då....och exakt vad de menar har jag inte riktigt kläm på. Men Ludde och jag lade dövörat till....vi lever ju i stunden...så vi tar hand om det när det dyker upp. Den dagen den sorgen! 

Vov vov

Leo

Jag vet att jag har berättat mycket om Ludde - min allra bästa kompis! Men, det finns mycket mer att säga om honom...han är en stor liten personlighet som uppfyller allt utrymme i min blogg. 

Ludde, 50 % Yorkshireterrier och 50 % Shi Tzu är en härlig, tuff, liten krabat. Och han är dökär i mig! Alltså, på riktigt....han vet inte hur väl han vill...han överöser mig med pussar dagarna i ända. Och han älskar att brottas med mig och naturligtvis låter jag honom hålla på....för han är envis, den envisaste jag känner faktiskt. Han ger sig aldrig....han morrar, morrar och äter nästan upp mina öron. Han är helt i extas! För Ludde är 50 % terrier och en terrier ger sig aldrig. 

Sen kan inte Ludde springa utan att skälla heller....det är i princip endast då han skäller...hela tiden. Våra mattar hör knappt vad de tänker ibland....så mycket skäller han....ihärdigt hela tiden...i skogen när vi busar. Allt vilt springer garanterat och gömmer sig när vi är i skogen....för det hörs när vi är där. Ofta smittar det av sig på mig också....så då skäller jag också. Då blir våra mattar ännu tröttare. 

Idag har det varit en konstig dag....för jag har varit hos Ludde en stund, fastän det är söndag och allt. Matte hade viktiga saker för sig...tydligen. Och sen kom matte och hämtade mig och även Ludde. Så fick Ludde följa med oss hem.....och han är fortfarande här....han ska tydligen sova här i natt. För nu har tydligen Luddes matte och husse viktiga saker för sig. Tänk att det finns sånt som är så viktigt att vi inte får vara med. Ludde är lite förvirrad, för det är länge sen han sov hos oss....men han har sin säng med sig, så att han ska känna sig någorlunda trygg. Vi får se hur det går inatt....ska bli väldigt spännande att se. För Ludde får sova i sina tvåbentas säng hemma....men här i mitt hus sover inga fyrbenta i de tvåbentas säng. Utan vi får ligga i vår säng eller på golvet....för matte kvittar det....huvudsaken är att vi inte ligger i hennes säng. Sist Ludde sov hos oss, så tog det någon natt innan han förstod hur bestämd min matte kan vara. Hon puttade ner honom några gånger innan han förstod att det inte var någon idé.

För min matte är också envis...precis som Ludde....hon säger att hon är envis för att hon är en oxe. Oxe tänker jag....är inte de fyrbenta? Fattar inte riktigt vad hon menar med det....Men, jag låter henne hållas för hon brukar säga konstiga saker ibland. Envis är hon iallafall....och natten kommer nog att gå bra....hoppas att Ludde tycker detsamma.....det lär visa sig imorgon bitti. 

Vov vov

Leo

På dagens morgonpromenad fattades en tvåbent, fastän vi var tre fyrbenta. Det berodde på att Luddes matte var magsjuk, så matte och jag fick gå och hämta Ludde. Ludde blev naturligtvis glad...han hade insett att det skulle bli svårt för hans matte att ta ut honom i skogen som hon mådde. 

Problemet när det fattas en tvåbent är ju att vi inte får lika mycket belöningsgodis när vi hoppar upp på våra stenar....jag har faktiskt räknat ut att det blir en tredjedel mindre....och det känns inte riktigt okey. Dessutom är det så att jag inte får äta något annat än min dietkost....matte har med sig mitt foder som godis....och det gör ju att jag bara får det......och det känns inte heller riktigt okey. De andra får något annat smaskigt...typ levergodis, frolic och sånt, som jag alltid fick tidigare. Matte tror att jag är lättlurad och inte förstår...men jag har för länge sen insett att hon lite delar ut lite av mitt foder till de andra tvåbenta, för att jag ska tro att jag får samma...men så är det ju inte. Och det känns inte riktigt okey. Det här är en fars...kan jag tycka, att hon tror att jag tror - fastän det egentligen är så att hon vet att jag vet. 

Idag tycker jag att det blev alldeles för lite belöningsgodis på morgonpromenaden.....så jag fick protestera i högan sky....när jag bara fick av matte när vi hade hoppat upp på en sten, fastän både Ludde och Dina fick både av min matte och Dinas matte...då gav jag ett uppfordrande skall till Dinas matte "hallå! du glömde mig!" Varpå matte gav Dinas matte några bitar av mitt dietfoder....som sen Dinas matte belönade mig med. Ja, rätt ska vara rätt! Så är det bara....belöning ska utgå från alla tvåbenta. 

Jag vet att matte tycker att det här med belöningsgodiset har fått alldeles för stora propotioner...att det har ökat i mängd, omfång och tar alldeles för stor plats på våra promenader. Där är vi också oense! Tidigare fick vi endast belöning när vi hoppade upp på två stenar....och nu hoppar vi ju upp på minst....fem och får godis. Sen hoppar vi upp på en massa småstenar också....men då ignorerar de tvåbenta oss. Det får vara nån måtta...säger de. Och det här har ju vår intelligenta kompis Dina kommit på...enkel matematik...som hon säger. Ju fler stenar vi hoppar upp på ju mer belöningsgodis får vi. Iallafall ökar våra chanser betydligt om vi gör så....och resultatet måste jag säga är att belöningsgodiset har ökat i antal. 

För mig är det perfekt, för jag håller på att äta upp mig...jag har en omättlig aptit just nu. Så hungrig som jag är nuförtiden har jag aldrig varit i mitt liv....matte förstår ingenting! Jag håller på att äta upp mig för att klara av vintern....även min päls har ökat i omfång...det gäller ju att stå rustad när det kommer kyligare och bistra tider. Man vet aldrig......för Dina har skvallrat för mig...hur dåligt en hund kan ha det egentligen...det har jag aldrig förstått.

Dina vet - hon kommer ju från Rumänien och har vuxit upp som gatuhund, hon vet hur det känns att inte få mat varje dag....därför är hon så intelligent och hittar lösningar på hur vi ska få i oss så mycket som möjligt så att vi klarar vintern.....ifall att...

Vov vov

Leo

Ja, det här med färg igen....det är inte lätt. Och tyvärr kan jag inte skilja dem åt eller ens rent av se dem, såsom de tvåbenta gör. Att RÖTT betyder STANNA och att GRÖNT betyder KÖR....är ju också något som vi fyrbenta inte har riktigt koll på.

Allt det jag tänker på nu är egentligen ganska långsökt....men ibland ligger jag och grubblar på oväsentliga saker....bara för att få tiden att gå....däremellan gör jag en djup suck och sluter mina ögonlock. Kanske att ni tycker att det verkar som att jag lever ett trist och tråkigt liv....men så är det inte alls....det jag beskriver är ett helt vanligt hundliv när det är som bäst. Och ett bästa liv....det har jag....garanterat.

Idag var morgonpromenaden naturligtvis i sällskap med Ludde och hans matte...Luddes matte hade en RÖD jacka på sig. Luddes matte har varit lite svag mot mig....hmmmm....alltså hon har på grund av sin mildhet inte sagt ifrån på ett bestämt sätt, som det egentligen krävs för att jag ska förstå när det är allvar. Annars är det så himla lätt att jag tar mig friheter....och det har jag gjort, det måste jag erkänna....vad det gäller Luddes matte...hmmmmm....om jag ska rannsaka mig själv...även med Luddes husse, faktiskt. Matte säger att jag tror att de är någon form av möbler...typ fåtöljer...för det har hänt att jag helt plötsligt hoppat upp i deras knä och satt mig tillrätta. Så vet jag att jag inte kan göra hemma, med mina tvåbenta....så det gäller att passa på, har jag tänkt. 

Ja, ja...för att återgå till den egentliga historien jag tänkte berätta...så har jag en annan, som matte tycker, dålig egenhet som jag ibland gör med Luddes matte....och det är att när jag blir så där jätteglad över henne hoppar jag upp på henne bakifrån med mina tassar i hennes rygg...med full kraft....så hon nästan faller framåt. Matte blir alltid jättearg på mig....och Luddes matte säger oftast...."ja, jag får väl skylla mig själv"....som om det är hon som gör något fel...just då! Idag blev matte jättearg på mig igen...när jag gjorde så....men vet ni vad hon skrek..hon skriker faktiskt ganska konstiga kommandon ibland...."Men, herregud LEO ser du inte att det lyser RÖTT och att det betyder STANNA"??!! 

Vad tror ni hände? Jo, jag stannade upp naturligtvis....men inte på grund av det hon skrek utan mest av förvåning....Men Herregud....hur ska jag kunna skilja på färger? Och hur ska jag kunna veta att RÖTT betyder STANNA??!! Om matte ska prata till mig i de här termerna då kommer det att bli svårt med vår kommunikation. Det hoppas jag att hon förstår.....prata till en fyrbent precis som om jag vore en tvåbent. Lite mer kan man begära....hon har faktiskt gått på kurs och allt....alltså vi gick ju på valpkursen tillsammans. Men, ledaren sa att kursen egentligen var riktad till mattarna och hussarna....alltså att de skulle lära sig både kommunicera och förhålla sig till deras hund. 

Ja, ja....matte har mycket kvar att lära...hon tror att hon är expert på hundar, hon brukar säga att hon förstår dem precis, kan läsa av dem, kommunicera med dem, vov, vov, vov. Bara för att hon har haft hundar som ett stort intresse i hela sitt liv och dragit runt med än den ena efter den andra sen hon var elva år. 

Vov vov

Leo

Matte har inte riktigt berättat för mig, men eftersom jag är en känslig hund vet jag eller rättare sagt känner på mig att det är förändringar på gång. Jag vet inte riktigt hur hon har tänkt sig att min tillvaro ska se ut, när förändringens dag är kommen. Men, jag hoppas att hon har tänkt ut något bra. 

Matte ska nämligen ut i arbete på halvtid, det har jag hört....och jag vet att jag inte ska börja på dagis.....som jag var på tidigare när hon arbetade. Men, som sagt hon har säkert tänkt ut något....eller också är det så att vi löser det från dag till dag. Jag har ju några personer som jag tycker väldigt mycket om att vara tillsammans med förstås, mina lillhussar....jag kanske får vara med dem ibland....Ludde och hans matte finns...kanske jag får vara med dem......min "lill-matte" också....som jag inte träffar så ofta, finns ju också...kanske. Ja, det finns många som jag älskar att tillbringa min tid med. Men, eftersom jag är en så känslig vovve tycker jag inte om förändringar, naturligtvis. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit....men det vet jag ju att det inte kommer att vara - för jag är en intelligent hund. 

Det som jag grubblar mest på...är om matte tänker att jag kan vara själv någon dag här och där....för det är något som jag inte riktigt gillar. Jag vet att nöden inte har någon lag.....och om det riktigt krisar till sig...kanske det kommer att hända. Men - den dagen den sorgen....som matte säger. Jag vet att hon också grubblar och tänker på allt detta....men vi har inte riktigt tagit ett allvarligt snack om det här - än. Tycker nog att det är hon som ska ta initiativet till det, eftersom det är hon som åstadkommer förändringen. Hon måste ju ta sitt ansvar.....så jag väntar. 

Vi får väl se vilken dag "mitt nya" liv börjar...jag tror att det kommer att komma inom någon vecka eller så....under tiden tänker jag njuta och softa av att allt är som vanligt....med samma rutiner. 

Vov vov

Leo

I förra veckan när matte städade huset, dök min kära skära - alltså rosa boll upp. Den har varit försvunnen....ja, jag har ju inte någon tidsuppfattning egentligen....men den har varit borta länge. Matte säger att den varit borta över ett halvår.....och med det kan man ju förstå hur ofta matte städar!!! Ja, egentligen gör inte hon det alls....för det är lillhusses syssla....och då kan man ju förstå hur noga han städar!!!

Ja, det är ju egentligen oväsentligt det där med städningen, tycker jag....jag bryr mig inte alls. Det viktiga är ju att min boll dök upp igen....för jag älskar den och jag har faktiskt saknat den. I somras när matte och jag var hos Ella....mattes systers boxer....som jag är lite rädd för...för jag tycker hon är alldeles för mycket!! Ella hade iallafall en boll som jag blev otroligt kär i....en mjuk pipboll, jag tror den var orange....ja egentligen ser jag inte i färger...men vi kan säga orange. Jag ville inte släppa den...och det var även Ellas favvoboll...så vi hade lite kamp om den. Matte förstod mitt problem när vi skulle åka hem...så överenskommelsen emellan oss blev att om jag släppte bollen och lämnade den kvar hos Ella skulle vi stanna på hemvägen och köpa en likadan. En bra deal tyckte jag.....såklart att jag lät Ella behålla sin boll. 

På hemvägen stannade matte vid djuraffären....och kom ut med en likadan boll...fastän en skär...alltså rosa. Det fanns ingen orange...men eftersom jag inte kan se i färg, spelar ju inte det någon roll! Huvudsaken att den pep - och det gjorde den....precis som den Ella hade. 

Den bollen har jag haft mycket roligt med, men jag får inte ta ut den...för då säger matte att den kommer att försvinna, därför har jag bara lekt med den inomhus....ända tills den helt plötsligt en dag var försvunnen. Och matte letade faktiskt efter den....många gånger....men utan att hitta den. Spårlöst försvunnen! Sorg för mig! 

Så lyckan var stor när matte städade i förra veckan och helt plötsligt rullade en grådassig boll ut på golvet, någonstans ifrån.....den var inte skär-rosa längre....men den pep! Men, matte tvättade den och då blev den skär-rosa igen....och sen dess har jag haft så roligt med den! Och jag är så lycklig att den kära skära bollen har kommit tillrätta! 

       Vov vov

Leo

Om jag får skryta....och det får jag ju på min egen blogg....så kan jag ganska många ord som de tvåbenta använder sig av. Alltså alla de där orden som de brukar använda sig av när de tilltalar oss hundar kan jag såklart...såsom sitt, ligg, stå, stanna kvar, hit....osv...alltså de vanliga kommandona som det heter. 

Men, jag kan även andra ord, för min matte har alltid pratat väldigt mycket med mig...hmmmmm...vad tyder det på, tro? Några jag kommer på just nu är köket, mattan, trappan, sängen, soffan, skålen....sen kan jag skilja på mina gosedjur... Ankan, Korre, Parden, Miffo, Björne....så om matte t ex säger Sök Parden...så hämtar jag självklart Parden. Visst är jag intelligent? Iallafall tycker min matte det. Matte tror att min intelligens beror på att jag har en del Bordercollie i mig...det är bevisat att det är världens intelligentaste hundras. Och matte läste en artikel om en Bordercollie som kunde en massa ord....vet inte riktigt hur många det var, men det var flera hundra iallafall. Där ligger jag i lä....ändå. Så många kan jag absolut inte..

Matte brukar säga hela meningar till mig....som kommandon, när vi t ex ska gå ut, då klär matte på sig i grovköket och där är det väldigt trångt så om jag är där och svassar runt också får vi inte riktigt plats. Därför brukar hon då säga till mig....Sätt dig i köket....vilket betyder att jag ska sitta på andra sidan tröskeln i vårt vanliga kök och vänta tills matte har satt på sig jacka och skor. Och matte ger sig inte förrän jag sitter på rätt sida tröskeln....och det förstår jag vid det här laget.

Idag inträffade en rolig incident....jag var hos Ludde idag, för matte har börjat ett nytt liv....så jag kommer att vara där en del nu när det passar med deras liv....men iallafall. Idag när matte kom för att hämta mig sa Angelica att Ludde och jag skulle sätta oss på mattan så att vi inte skulle överfalla min matte direkt i dörren. Men, jag uppfattade det som att hon sa att vi skulle sätta oss på trappan så jag satte mig där istället. Ludde satte sig naturligtvis på mattan....

Jag vet inte vad det tyder på riktigt, alltså egentligen....vem är intelligentast av Ludde och mig.....jag tycker ändå att det måste vara jag....eftersom jag också då kan rimma....mattan....rimmar...ja nästan iallafall på trappan. Är inte det ordvitsigt så säg? Det märks att jag har Bordercollie i mig.....och det har ju inte Ludde, han är ju en blandning mellan Yorkshire och ShiZu....och det kan man märka ibland. 

Vov vov

Leo