Igårdagens tidning fastnade mattes blick på en text om polishunden Brolle. Anledningen var egentligen att en av hennes stora idoler är sångaren Brolle..så hon tyckte det var lite roligt att hunden hade samma namn. 

En historia som kan väcka lite funderingar kring det här med lydnad hos hund. Historien i sig slutade ändå lyckligt men hade kunnat sluta riktigt illa. 

Polishunden Brolle slet sig nämligen under en spårning efter inbrottstjuvar natten till torsdagen - och försvann spårlöst. Föraren sa att det kunde vara så att han troligen fortsatte att spåra utan att känna av att föraren inte var med och det var kolmörk natt när det inträffade. Och när en så inlärd hund upptäcker att hundföraren inte är med, är det värsta scenariot att han bara sätter sig ner och väntar på att sin husse ska komma. Som tur var slutade denna historia som sagt lyckligt, Brolle återfanns efter åtta timmars sökande, med stor hjälp från allmänheten. Då satt han ihopkurad intill en byggnad och väntade på sin husse. 

Matte och jag tog ett förtroligt samtal om händelsen....och vi var överens om att det är tur att jag är en medelmåtta inom lydnad. Att jag inte är programmerad att jag måste invänta kommando....utan att jag har ett eget tänk. För jag skulle absolut inte sätta mig ner i mörka skogen om jag kom bort....utan skulle med stor sannorlikhet fortsätta springa, försöka leta mig hem. Sen beor det naturligtvis på var jag befinner mig...om jag skulle lyckas med det. 

Jag måste få berätta en berättelse med ett fantastiskt slut om mattes systers boxertik Honey - som tyvärr bor i hundhimlen sen många år tillbaks. Familjen råkade ut för en bilolycka, nästan en mil från hemmet på en plats där Honey aldrig tidigare varit. Alla hamnade i chock, så även Honey som sprang ifrån platsen. Vi var många som letade efter henne....runt om i hela stan under många timmar. Honeys husse och matte transporterades till sjukhuset för undersökning. Och när de sent omsider kom hem, kom en granne till dem ut i trapphuset och sa att hon hade Honey inne hos sig. Honey hade lyckas leta sig hem, sprungit tvärs genom hela stan, passerat stora trafikleder som E:4an. Hennes tassar var blodiga, hon var alldeles svettig och jättetrött. Till saken hör att hon inte var någon unghund längre, utan över tio år gammal, så det tog ett tag att komma igen efter denna händelse. Hur Honey lyckades leta sig hem och springa i rätt riktning från en sida av stan till en annan, i landets fjärde största stad....är en gåta. Och att hon lyckades klara av all trafik utan att skada sig är helt fantastiskt. 

Ja, detta var två hundhistorier ur verkliga livet - med lyckligt slut. Och ja.....matte och jag är enade om att det är bra att jag är en medelmåtta inom lydnad och att jag har en stor egen intelligens, förhoppningsvis i nivå med Honeys.

Vov vov

Leo