Imorse vet jag inte hur matte tänkte för dagen började med att vi sov mycket längre än vad vi brukar, sen var det ingen Ludde som mötte oss uppe i backen, utan vi gick och hämtade honom. Han var alldeles ensam hemma - stackarn! Men, matte sa att han inte hade varit själv mer än ett par minuter...det stämde nog, för han var inte ett dugg upprörd och skällde inte ens! Det första jag gör när jag kommer hem till Ludde är att kolla hans matskål....och som tur var hann jag få i mig lite av hans krispiga foder medan matte satte på Ludde sele och koppel. 

Sen gick vi till skogen men inte alls den vanliga skogsrundan...utan vi vände av ut mot åkern efter en stund. Det var väldigt dimmigt ute, så det var lite spännande för oss....det blir lätt det när man inte har fri sikt, vi tyckte att vi såg något som rörde på sig hela tiden därborta i dimman. 

Men, det var ingenting....endast fåren som gick på andra sidan järnvägen och dem är vi så vana med att se, så de bryr vi oss inte så värst mycket om. 

Så vi fortsatte stigen fram.....det var en väldigt skön morgon och lite roligt också att vi gick en annan väg än vad vi brukar....det är ju faktiskt roligt med lite omväxling ibland. 

Sen hörde vi absolut någonting...och vi såg också något som kom emot oss. Det var våra kompisar Dina och Bobo med sina mattar, som också var ute på en morgonpromenad. Dina är en väldigt energisk liten tjej, hon vill alltid springa och busa - men nu var hon ganska trött. Bobo och hon hade nog sprungit en hel del redan. Bobo och jag har ju en lite mer komplicerad relation....från min sida. Jag är inte riktigt avkopplad med honom ännu, kan inte riktigt förstå att han är kastrerad nu....men jag börjar så smått vänja mig. Våra mattar låter oss hållas, de säger att det är bäst att vi sköter om det här själva. Vi är ju inte dumma mot varandra direkt, men jag är så osäker....känner mig nästan lite rädd, faktiskt. För Bobo är så mycket större än mig och jag vet att han försvarar sig om det är så att jag börjar bråka med honom. Så jag brukar skälla istället....och ganska mycket faktiskt....för jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Men, det är roligt och spännande också! 

Matte hade fullt upp med att försöka få mig tyst att hon inte tänkte på att ta några fina bilder av oss alla fyra till min blogg....ja, se mattar....de kan ju bara göra en sak åt gången! 

När vi hade varit på promenaden fick Ludde följa med hem till oss....vi förstod inte riktigt varför det endast var en tvåbent med på dagens morgonpromenad. När vi kom hem gjorde matte två stora portioner mat åt oss och vi var så hungriga efter en timmes promenad och lek. Sen fick vi det bästa av allt...vi delade på en Dentastick. Det är mums...vi älskar det. Sen kom Luddes "mormor" och matte bjöd henne på morgonkaffe...de hade så trevligt. Ludde och jag var så trötta att vi sov under köksbordet hela tiden. Sen fick iallafall Ludde lov att vakna för han och "mormor" skulle gå hem.

Mitt på dagen gick vi en promenad tillsammans med Ludde och "mormor" igen...och då var det så konstigt för då tyckte de tvåbenta att vi skulle gå skogsrundan som vi brukar gå på morgonen. Vi stod länge och tittade på dem innan vi följde efter in i skogen....för hur tänkte de nu? Det blev alldeles omvänt för oss....jag förstår inte varför det blir såna dagar ibland och vad det är för syfte med det....kanske de tvåbenta tycker att det blir lite mer spännande att vända på alltihop....de kanske behöver variation i sin tillvaro...inte vet jag. För mig passar det ganska bra att följa de vanliga rutinerna....har inga större problem med det. 

Så det blev "hopp upp på stenen" mitt på dagen istället....men det gick det också...."och vad säger hunden i skogen".....med godisbelöning efter att vi voffat några gånger.....ja, ja, man gör ju allt för att de tvåbenta ska få en rolig upplevelse.....

Vov vov

Leo

Jag har det inte lätt.....som är bästa vän med en envis TERRIER! Ludde är mer än återställd efter sina strapatser under förra veckan.....så nu är det ingen ro alls för mig. Han driver mig nästan till vansinne med sina terrierfasoner. Jag försöker att vara cool och låter honom hållas...han far runt som en liten vildbattning kring mig och försöker göra allt för att få mig att endera springa....så han kan jaga mig....eller att få mig på fall....så att han kan brottas med mig. Så det är bara för mig att välja vad....för Ludde är en hund som aldrig ger sig. Han är den envisaste terrier jag känner!

Så när vi har sprungit så att vi nästan tappat andan...är det bara att ge med sig och lägga sig ner och låta honom få brottas och brottas. Matte brukar säga att Ludde äter sin frukost när han far runt mig.

Han morrar och gläfser och ruskar om mig....han nafsar mig i min tjocka päls och försöker få mig att ge mig! Och vet ni.....jag tycker det är så mysigt....jag njuter i fulla drag....och brukar ge ifrån mig mina njutningsljud...mmmmmmmm..mmmmmmmmmm. Jag lägger mig på rygg med alla fyra tassarna i luften och bara njuter....tills jag får nog! När jag tycker att det räcker...då sätter jag upp mitt värsta varggrin till Ludde så att han ska bli rädd. Han blir inte rädd egentligen - men han förstår - att nu räcker det...för några minuter iallafall tills han får mig på fall igen...nästa gång. 

Ja, så här håller vi på under vår morgonpromenad, varje dag, varje vecka och vi ledsnar aldrig! Vi trivs och vi njuter av varje stund....fast på olika sätt. Jag har saknat Luddes energi och entusiasm över mig...för han har varit riktigt dålig, men som sagt nu är han återställd och mer därtill.

Kära tvåbenta och fyrbenta - det här är riktig kärlek när den är som bäst....och våra mattar säger att vi hör ihop...precis som alla de namn de kallar oss för...Bill o Bull eller Piff o Puff eller Humle o Dumble...eller de bästa av dem alla som vi faktiskt hette valpar, Mike o Spike. Tänk att vi redan innan vi träffats och visste att vi hörde samman hade namn som rimmade....för oss var det helt självklart och våra mattar fick sig ett gott skratt när de kom på det! Våra mattar hade på varsitt håll döpt om oss...för Luddes matte tyckte inte att han var en Mike och min matte tyckte inte att jag var en Spike.....

Vi är nämligen Ludde och Leo och vi hör ihop!

Vov Vov

Leo

Imorse var det ännu en annorlunda promenad.....Luddes matte var inte med...hon har börjat i skolan. Så imorse var Luddes "mormor" med på skogspromenaden. 

Äntligen är Ludde helt kry igen och vi har ett så uppdämnt behov av att springa, så vi springer och springer. Vi kan nästan inte sluta...inte förrän Ludde nästan tappar andan....då stannar vi upp. Livet leker igen! 

Och imorse gjorde vi faktiskt en ny lek.....söka kopplet! Den har vi aldrig, aldrig lekt förut. Vi hade nästan gått igenom hela skogen, när Luddes "mormor" säger...."men var är Luddes koppel"? Hon hade tappat det, när hon tagit av sig jackan....Så vi vände och började gå samma väg tillbaks igen. Och det tyckte vi var så roligt och annorlunda, så vi blev alldeles upprymda! Vi sprang, skällde och hoppade framför de tvåbenta, så de nästan höll på att snubbla på oss hela tiden. Vi ville ju tala om för dem.....att de gick åt fel håll! Ludde och jag kan ju inte veta hur mycket koll de har egentligen! 

Matte sa oavbrutet...."sök kopplet"....."sök kopplet"....men vi hade inte riktigt någon lust till det...utan vi tramsade mest runt och skällde. Vi hade nästan kommit ända till änden av skogen där vår morgonpromenad började när kopplet låg mitt på stigen. Vilken tur! 

För det är som så....att det är inte vilket koppel som helst....Ludde har fått ärva det av mig, det är mitt allra första koppel som jag hade som liten valp. Då förstår ni hur liten Ludde är och hur lite han förstår! 

Vov vov 

Leo 

Faran är över! Veterinär Niclas som haft daglig kontakt med Luddes matte säger att Ludde är okey nu! Idag på morgonen kunde vi gå hela skogspromenaden och Ludde var nästan som vanligt igen...han hänger inte riktigt med på all lek och bus...men han har fart under tassarna och går på i snabb takt. 

Nu kan det bara bli bättre och bättre för varje dag som går...just nu är Ludde hemma hos mig och ligger i min säng, det låter jag honom alltid göra - själv ligger jag på golvet som en artighetsgest! Det är inte just bara idag jag gör så...för att han har varit så dålig, utan det har jag alltid gjort. Jag är en gentlehund! 

Ludde drabbades av getingstick i förrgår, vi vet inte riktigt om det var flera stick....matte tror att det säkert var ett jordgetingbo Ludde kom åt. Han blev väldigt dålig, väldigt snabbt och som tur var han hos veterinären inom ett par timmar - så han fick en kortisonspruta för svullnaden...han hade blivit stucken på halsen, inte på nosen som matte hade trott. Luddes matte har haft regelbunden telefonkontakt med Veterinär Niclas för uppföljning av Luddes allmänna tillstånd och nu har han blåst faran över! Det måste firas! 

Det finns många faror som lurar på oss hundar därute....så det gäller att se upp! Vi är ju väldigt nyfikna och sticker fram nosen i alla lägen.....och i vissa fall är det inte att rekommendera! Och det är svårt för våra ägare att hålla koll på när vi gör något dumt...för det går snabbt. Men, vi lär oss av våra erfarenheter! Det jag har lärt mig i sommar är att inte dricka stillastående vatten...ur pölar, dammar, diken och det Ludde har lärt sig är att inte nosa på sånt som surrar....och viseversa...för vi har också berättat om våra erfarenheter för varandra! 

Så mattar och hussar....åk till veterinären med era fyrbenta när de varit alltför nyfikna...här lite information om getingstick och dricka stillastående vatten ur t ex dammar.

http://www.sodradjursjukhuset.se/2012/07/bi-och-getingstick/ 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5600701 

Vov vov

Leo

Kvällspromenaden blev en sån där tråkpromenad idag...men en så otroligt vacker sådan - det tyckte till och med jag, fastän jag är hund! Matte och jag gick mot solnedgången och den var så stark att vi blev nästan solblinda av det starka ljuset....det var en härlig upplevelse att avsluta dagen med. 

Vi gick till den vanliga gula skylten och vände, vi hade ett raskt tempo...jag hade ett stort uppdämpt behov av att få gå av mig....det har inte varit några långa promenader på ett par dagar nu, mest skogsrundor med bus och skoj och lite korta rastpromenader. Idag på dagen gick vi en lite kortare promenad tillsammans med Ludde och hans matte, Ludde orkade faktiskt gå och blev lite piggare under promenaden - men han är inte alls helt återställd, men på bättringsvägen. Luddes matte har kontakt med Veterinär Niclas, så han står under övervakning - och jag vet att han kommer att klara av det här också! Det har varit många åkommor för oss fyrbenta i år....vi har varit lite drabbade både Ludde och jag - men vi är starka vovvar så vi kommer alltid igen! 

När matte och jag gick vår tråkpromenad ikväll mötte vi ännu en lustig liten typ, han gick på gångvägen precis som vi....fast åt motsatt håll - vi vet inte riktigt vart han var på väg...men det verkade som han skulle in till stan, eftersom han gick åt det hållet. Vi klev åtsidan för honom, för han var väldigt fokuserad och tog ut stegen bra, precis som vi. 

Det var en ganska stor spindel och han hade som ett dubbelkors på ryggen och det var lite svårt att fånga honom på bild, eftersom han hade så bråttom..han hade inte direkt någon lust att stanna för att bli fotograferad. Det är helt otroligt vilka naturupplevelser vi får matte och jag på våra promenader...

Jag ville inte nosa på denna varelse....tyckte att han såg lite läskig ut...och matte tyckte nog detsamma. Vi slogs också av tanken att tänk om en sån spindel vore stor som vi....undrar hur läskig den skulle se ut då, när den såg så läskig ut i storleken den var.

Burr - hemska tanke! Inatt kanske jag kommer att drömma om spindlar och spindelnät....för det har varit lite mycket av den varan idag! 

Vov vov

Leo

Morgonens promenad blev inte riktigt heller som den brukar vara och jag mår bäst när allt är som vanligt! Nu hoppas jag att resten av dagen blir som den brukar...annars kommer jag att känna mig borttappad. Morgonen började med att vi som vanligt träffade Ludde och hans matte kl. 08.00 - prick! Ludde såg ganska pigg ut till en början så vi hälsade på varandra, men han var alldeles tyst...och det är inte ett så jättegott tecken, eftersom vi brukar hälsa på varandra med skall. Något "hopp-o-snurr" med matte orkade han inte...och det var ett ännu sämre tecken...för det älskar han och gör alldeles av sig själv utan någon uppmaning. 

Vi började ändå gå lite ut på ängen....och den var alldeles överfull av spindelnät....våra mattar blev helt lyriska och tyckte det var fantastiskt vackert....Ludde och jag brydde oss inte så där jättemycket. Herregud, det var ju bara spindelnät....och spindlar som hade jobbat under morgonen för att de skulle få något till frukost. Ja, mattar...de började fotografera och filosofera....de sa något om att de visste att det fanns otroligt många sniglar...de brukar nämligen sick-sacka mellan dem....men ibland missar de och råkar trampa på en...och då kraschar det under foten...och så skriker de. Men, de hade ingen aaaning om att det fanns så många spindlar....för det måste det ju göra eftersom hela ängen var full av spindelnät...i massor!

Ludde mådde inte bra - jag märkte det direkt - han ville inte springa eller busa, han orkade inte heller gå någon promenad och sen kräktes han. Då sa Luddes matte att det var bäst att gå hem med honom och låta honom få vila...så hon lyfte upp Ludde och gick hem med honom i famnen. Så vi får se om han har piggnat på sig till mitt på dagen när det är dags för vår nästa promenad. Jag hoppas verkligen det...för jag kommer att tycka det är väldigt trist annars....jag vill gå mina promenader med Ludde! Annars känns mitt liv upp och ner! Matte och jag gick själva in i skogen och den var inte heller sig lik...den var alldeles trollsk! Jättemycket spindelnät där också...och lite dimhöljen och dagg som låg vid marken. Matte tyckte det var jättevackert - jag tyckte mest att det var annorlunda! 

Husse ringde och sa att det varit inbrott eller sabotage i "macken" och att polisen hade satt upp avspärrningsband där....matte blev nyfiken och tyckte att då måste vi gå och titta på det. Så då vände hon och gick ditåt istället...vi skulle inte gå vår vanliga skogsrunda, helt plötsligt! Och mitt liv kändes ännu mer upp och ner! Sagt och gjort vi gick tillbaks över ängarna och helt plötsligt gick jag rakt igenom ett av spindelnäten och fick hela bohaget i huvudet....som tur är kändes det inte så tungt som det låter! Matte tyckte att det var jätteroligt och skulle absolut få med det på bild - och jag var tvungen att stå alldeles stilla!

Matte började filosofera igen....något om naturens kristaller och hur viktigt det är att fånga ögonblicket innan det förfars...liksom livet....och ja...ja...vet inte vad hon menade riktigt. Det var ju ett spindelnät! Men, jag lät henne hållas...hon tror att hon vet mer om livet än vad jag vet...dessa människor, man blir inte klok på dem! Carpe Diem...ja, ja..jag säger bara Carpe Punktum!

Efter den filosofiska delen av promenaden kom vi tillbaks till verkligheten så vi begav oss till macken för att titta. Och det var en sorglig syn, rutan i dörren var helt sönderkrossad, vet inte om det varit ett inbrottsförsök eller ett sabotage. Det lär vi nog få veta tidsnog. Tråkigt iallafall, eftersom familjen som driver butiken bor ovanpå. 

Matte och jag gick en helt annan morgonrunda och jag vande mig vid att mitt liv är lite upp och ner just nu. Promenaden var okey och det var många dofter att lukta på. Jag såg lite kompisar på håll...Moa med sina kompisar och sen BoBo som sprang bredvid sin cyklande matte. 

Sen hamnade matte och jag bakom Aston och hans matte. Aston och jag har ju en liten intrig på gång...oavbrutet...den har med våra mattar att göra. Vi gör utfall mot varandra...fast inga allvarliga egentligen. Matte tyckte iallafall att vi inte skulle gå ikapp dem...så att vi kunde slippa de där utfallen...problemet är bara att Aston och hans matte har ett väldigt långsamt promenadtempo och fastän vi gick så sakta att vi nästan gick baklänges - kom vi närmare och närmare dem. 

Matte sa något om en fysisk sensations-sensation....vet inte vad hon menade...tror att hon tyckte att det var konstigt att vi nästan kom ikapp dem fastän vi nästan gick baklänges! Hur kan något sådant vara möjligt?

Vov vov

Leo

Gårdagen blev väldigt turbulent....inte för mig, men för min allra käraste vän Ludde! Matte passade Ludde igår och vi skulle tillbringa den härliga eftermiddagen med att gå en skön långpromenad - grisrundan. När vi kommit en bit på väg...förbi hästhagarna och skulle precis passera järnvägen hände något med Ludde! Han hoppade hastigt tillbaks efter att han varit med nosen i gräset...som att det var något obehagligt i gräset. Matte sa något som...."ojdå, Ludde vad var det där....blev du stucken av nåt"... 

Det händer ju ibland under promenaderna att vi hundar kan vara med om lite obehagliga upplevelser men de brukar gå snabbt över igen...mest brukar vi bli rädda, ruska av oss och promenera vidare. 

Men, inte denna gång....när vi skulle fortsätta att gå var Ludde som förbytt...den kvicka, lekfulla, nyfikna Ludde var som bortblåst på en sekund....han mådde inte bra och ville helst inte gå. Det kändes väldigt obehagligt både för mig och matte. Jag nosade på honom och försökte förstå vad det var för fel. Matte lyfte upp Ludde för att kolla, men hon såg ingenting...Ludde slickade sig om nosen och gruffade lite med tassen runt den. Matte insåg att det inte skulle bli någon långpromenad, men det värsta var att det var en bra bit hem också..men det var ändå kortare väg hem genom att vi skulle vända. Så vi började ta oss hemåt. Matte bar Ludde, sen fick han gå lite själv - men det gick väldigt långsamt...han orkade och ville inte. Matte började bli lite orolig för hon började tänka på om det kunde ha varit en orm i gräset, men hon tyckte att hon borde ha sett den isåfall...men blev ändå osäker. Matte ringde Luddes matte och berättade vad som hänt...och de bestämde att matte skulle ringa och rådfråga veterinär när vi kommit hem. Luddes matte skulle ta sig hem under tiden. 

Det blev en långsam promenad hemåt......Ludde var inte okey alls....han fick gå några meter...sen bar matte honom....sen stannade vi i skuggan en stund....sen gick Ludde igen...sen bar matte honom igen..matte försökte ge Ludde godis och vatten...men nej, han ville inte ha, så då insåg hon att det var inte bra alls. Det tog en halvtimme att komma hem. Jag hade tålamod, jag förstod att allt inte stod rätt till...jag till och med hoppade över att bry mig om min allra västa antagonister i hundgården, matte kopplade mig naturligtvis, men jag struntade i att de skällde på mig - jag var ute på ett viktigt uppdrag - ta mig hem! 

Väl hemma ringde matte veterinären som absolut ville att Ludde skulle kollas, eftersom det var runt nospartiet matte trodde han blivit biten, stungen....så det bestämdes att Ludde skulle in till stan för ett veterinärbesök. Matte försökte kolla Ludde mer noggrannt, men nu på hemmaplan ville han inte alls..utan morrade lite åt matte när hon försökte. Matte förstod budskapet, att han ville vara ifred....så Ludde gick och lade sig i min säng för att vila. Strax därefter kom Luddes matte och då blev naturligtvis Ludde lättad....men han orkade inte bli så där glad som han brukar utan tittade bedjande på sin matte med....."hjälp mig...jag mår inte bra"-blicken. Luddes matte kände att han svullen på halsen...och det blev ett hastigt avsked och Ludde transporterades till Veterinär Niclas. 

Veterinär NIclas undersökte Ludde, han fick ta tempen, han fick en kortisonspruta och sen blev han erbjuden levergodis som brukar vara höjdpunkten med hela besöket. Men, Ludde ville inte ha, han var inte alls sugen på godis, så då förstår jag hur illa det var med honom! Det bestämdes att Ludde skulle stanna för observation en stund. Veterinär Niclas var säker på att han blivit getingstucken, det var inte ett ormbett som tur var! 

   Ludde hos veterinären....inte roligt alls   

På kvällen när matte och jag skulle gå vår kvällspromenad gick vi förbi Ludde för att se hur han mådde...han var inte alls pigg då heller....stackars min kompis! Jag förstod hur dåligt han mådde, för jag har också varit hos Veterinär Niclas och fått tagit tempen och fått en kortisonspruta! Men, jag har ju aldrig blivit stucken av en geting förstås....och jag tänker akta mig för dem nu...jag brukar jaga dem och matte brukar säga "nej, det där är ingen fluga"...jag brukar nämligen jaga alla insekter som flyger och ibland lyckas jag fånga en fluga. Det är en sport jag har! 

Nu kommer vi att akta oss för getingar...både Ludde och jag har lärt oss läxan...det fungerar så för oss hundar.....learning by doing....som det heter. 

Vov vov

Leo

Idag var morgonpromenaden lite annorlunda....inte att vi gick någon annan väg...det säger matte att vi inte kan göra för då vet man inte hur dagen slutar! Det gäller att hålla sig till den upptrampade stigen och inte vika av. Nej, idag hade vi en kär standin på promenaden, Luddes matte hade gett sig av till huvudstaden så Luddes "mormor" följde med oss, hon ska passa honom idag. Det tycker både hon och Ludde är roligt! 

Ludde och jag trivs verkligen i skogen nu, det är så otroligt härligt tidigt på morgonen, daggen ligger kvar i gräset så vi blir riktigt blöta, luften är hög och klar...nästan på gränsen till kylig. Men, vi springer oss varma så det nästan ångar från vår päls. Ludde som är mycket mindre än jag, blev väldigt blöt....så snart kan det nog vara dags för det varma täcket för honom...för han fryser lätt. Och när Ludde fryser då är det inte kul, då skakar han rejält och jag tycker så synd om honom. Då springer jag lite extra....för att han ska hålla igång....och något som inte är svårt, det är att hålla igång Ludde. Han älskar att springa!

Ja, vi höll oss till den vanliga upptrampade stigen, fast matte sa helt plötsligt åt oss att vi skulle hoppa upp på en sten som vi aldrig tidigare hade hoppat upp på. Då blev vi lite komfunderade och undrade vad hon höll på med...för vi vet precis vilka stenar vi ska hoppa upp och ge skall på för att få godisbelöning. Fast i och för sig, det kan vara lite roligt med variation, fastän vi hundar är föredömen på att hålla oss till de invanda rutinerna.

Dagens första promenad avlöpte utan några större strapatser...ingen tvåbent som snavade...ingen fyrbent som rymde...utan det var en lugn och stilla morgonpromenad. Fast de tvåbenta pallade några äpplen från ett träd, men Ludde och jag tror att det var vildäpplen...så det var säkert okey.      

Vov vov 

Leo