Jag är en känslig hund, känner av stämningar och lever mitt liv via mina nära och kära och är det så att behovet finns - då är jag deras plåster. 

Vi fyrbenta har väldigt lätt för att känna av - stämningar, miljöer, människor och mycket, mycket annat. Vi är som vandrande känselspröt. På både gott och ont för ibland kan vi också fara illa över att vi är såna känsliga varelser. Sen finns det ju de som är mer känsliga än andra. Och jag hör till den första kategorin. 

Jag är ett plåster, som lillhusse säger - egentligen är det tvåtydigt - för jag är både ett plåster i den bemärkelsen att jag ständigt följer efter....som ett plåster....men jag är också ett plåster genom att jag helar. När det gör ont, mildrar jag det onda - matte behöver mig mycket nu....jag är hennes plåster. Jag känner att matte har ont.....i själen....så jag ger henne mycket kärlek nu. Det är vi fyrbenta väldigt bra på. 

Och det har de tvåbenta kommit på...därför finns vi också inom vård, skola och omsorg, där vi arbetar för att ge stöd till de som behöver. En terapihund arbetar för att öka människors motivation, välbefinnande och hälsa. En terapihund arbetar med fysisk, psykisk, social och kognitiv träning. Vi används för terapeutiska besök hos människor som är inlagda på till exempel sjukhus, vårdhem, fängelse och psykiatriska institutioner, för att förbättra deras livskvalitet. Och vi ska tåla att bli klappade och kelade med av helt okända personer.

Jag vet inte om jag direkt skulle passa som terapihund, för det är jag säkert alldeles för vek, men som familjens plåster duger jag alldeles utmärkt. I min egen invanda miljö är det enkelt att vara och finnas för de tvåbenta i min omgivning. Dem gör jag allt för, för de är så viktiga för mig. Och känslan är ömsesidig - det känner jag. 

Vov Vov

Leo

Eftersom matte har börjat arbeta är det ju så att jag måste ha passning halva dagarna. Tidigare var jag ju på ett riktigt hunddagis i tre år innan matte slutade på sitt jobb. Och där trivdes jag såklart....det var mycket bus och jag hade många kompisar där. Lek och röj var det vi ägnade oss åt, däremellan vilade vi ut i våra rum. 

Nu är jag inte på ett riktigt hunddagis om dagarna....men ändå, när jag ska vara med Ludde och hans matte säger matte att vi ska till Vangsby Dagiset....och jag blir så lycklig då! Jag förstår precis vad det innebär. Och jag måste säga att de har ännu bättre omsorg om mig där än vad jag hade på dagiset jag var på tidigare. Där var det över trettio hundar som skulle passas så det kunde bli lite stimmigt emellanåt. På mitt nya "dagis" är vi ju bara två som behöver "slåss" om uppmärksamheten - så jag får så mycket mer kärlek om dagarna! 

Imorse när matte sa att vi skulle till Vangsby Dagiset blev jag alldeles till mig....så när vi närmade oss Luddes hem drar jag matte fram längs gångvägen och svansen viftar alldeles av sig själv! När dörren öppnas kan jag bara inte låta bli att ge uttryck för min lycka....då kommer mina glädjetjut....och det ska pussas och kramas. Det absolut bästa är om Luddes husse inte har hunnit åka till sitt arbete....då är det två tvåbenta som jag välkomnas av....och är det dessutom så att den lille tvåbenta också är där.....då är min lycka total! För då är det tre tvåbenta som gläds över att jag kommer och jag får så mycket klappar, kramar och kärlek! Sen är det ju Ludde också förstås....men honom har jag blivit så van vid....att jag nästan glömmer bort honom! Men, naturligtvis älskar jag min bästa kompis och är lycklig över att få träffa honom också. Men, vi har blivit lite som brorsor nu! Vi gör allt tillsammans under dagarna....äter, sover, busar, leker och sist men inte minst gosar! 

Ja....det finns inget att klaga på i mitt hundliv....jag har det nog så bra som en fyrbenting kan ha, faktiskt! Och när sen matte kommer och hämtar mig är det också hur roligt som helst! Då blir jag så lycklig.....jag kan skälla i all evighet....ända tills matte ger mig sin vante. Mattes vante är min belöning....hon började att ge mig den när jag som liten valp hämtades på hunddagiset. För jag slutade aldrig skälla.....inte förrän jag fick den. Till slut var matte tvungen att ha en egen vante till mig...min belöningsvante....eftersom hennes vantar blev lite försörda och dessutom hade hon ju inga vantar under sommaren.

Ett hundliv när det är som bäst! Att få kärlek, att springa och leka fritt, att få mat serverad i en skål, att sova tillsammans med bästa vännen, att gå skogspromenader.....ja listan kan göras lång av vad som fyller mina härliga dagar! Min önskan är att alla fyrbenta skulle få ha ett så bra liv som jag och Ludde har! Tyvärr, vet jag att det inte är så.....det har Dina sagt....men som tur är....har även hon, äntligen, fått komma till en familj som ger henne allt det som vi vovvar behöver! 

Vov vov

Leo

Lisa heter jag, ni har säkert hört talas om mig tidigare här i Leos blogg - för jag är hans syster. Leo och jag påminner en hel del om varandra, vi skiljer oss lite åt i utseendet, med färg och nosparti - men i vårt beteende är vi helt lika. 

Vi föddes i en kull på nio valpar den 15 april 2009 - jag var den enda "röda" valpen och egentligen var det meningen att jag skulle behållas inom familjen. Men, till slut blev det ändå så att jag också kom till en annan familj, så jag lämnade bohaget som sista valp. Jag hamnade hos min fantastiska familj som är bosatt söder om Stockholm. Leo och jag lekte naturligtvis som valpar när vi fortfarande stod på tillväxt....men sen tappade vi kontakten, då våra familjer inte kände till varandra.

Det helt slumpmässiga mötet då vi stötte på varandra igen ägde rum under sommaren 2010 i Öregrund. Min familj har ett sommarställe där i närheten så vi var inne och uträttade några ärenden där, Leos familj var där på en liten utflykt. Leo gick med sin familj på trottoaren när min familj passerade dem med vår bil, min matte tyckte att hunden vi passerade var väldigt lik mig. Så hon fick husse att köra ett varv till för att kolla sällskapet ännu en gång....jodå....det måste vara ett syskon till Lisa, sa matte. Sagt och gjort...matte hoppade ur bilen och gick fram till sällskapet och ställde ett par för dem underliga frågor. "Var kommer er hund ifrån?" "När är han född?".....sällskapet svarade artigt på frågorna. Och så föll alla bitarna på plats...."Jaaaaa....då har vi ett syskon till er Leo i vår bil!" Och ur bilen hoppade jag....lycklig och skällig över att ha hittat på en kompis! Och Leo blev ännu gladare och även han började skälla....vi är ju vallhundar! Hela Öregrund nästan stannade upp av kalabaliken som det blev på trottoaren där vi stod. Mobilnummer och e-postadresser utbyttes av mattarna och de lovade att hålla kontakten. 

Så fann vi på varandra Leo och jag.....sen dess har vi träffats varje år - en eller två gånger på sommaren. 

Vi har så roligt när vi ses....för vi leker på precis samma sätt...och så pratar vi jättemycket...genom att ge skall, så våra tvåbenta blir ganska trötta av allt skällande.

Våren 2012 anmälde våra mattar oss till en hundutställning för att få oss bedömda. Vi blev överlyckliga över att se varandra igen efter ett års tid, vi lekte och busade. Sen var det dags för bedömning, våra mattar tog in oss i lokalen och så skulle vi gå i ringen framför domarbordet. Eftersom vi är skilda kön hamnade vi såklart i olika grupper.....det gick inte så bra, kan jag säga....för jag visste att Leo fanns där i närheten så jag ropade på honom hela tiden medan jag gick i ringen. Och när det var dags för Leos bedömning gick inte den mycket bättre den, för han var också väldigt orolig över var jag hade tagit vägen. Så han var helt okoncenterad på sin uppgift...han också. Ja, så är det med oss vallhundar....vi måste ha hela vår flock med oss, annars fungerar vi inte alls. 

Det är så roligt att vi har "hittat" varandra Leo och jag - det förgyller vår tillvaro ett par dagar om året. När vi leker och jagar varandra är det en del tvåbenta som brukar slänga långa blickar mot oss....för vi är så vackra hundar. Många undrar vad vi är för ras....de tror att vi är renrasiga...men, så är det ju inte...för vi är rondellhundar! 

Jag längtar till nästa sommar då jag får träffa Leo igen...vi får se om han kommer till vårt sommarställe eller om vi träffas på annan ort. Förra sommaren var Leo och hälsade på oss där och då lärde jag honom att det är fantastiskt roligt att bada i havet....det tyckte inte riktigt han till en början. Han var lite feg, faktiskt, tyckte att det var lite läskigt med det stora blå. Sen bryr han sig inte heller om att jaga fåglar....det som jag älskar! Det är ju bland det roligaste som finns! Så visst skiljer vi oss åt i vårt beteende också, men det beror nog främst på att vi är uppväxta i helt skilda miljöer. Jag är ju uppväxt vid vatten...där det finns sjöfågel.

Leo min allra bästa brorsa - håll ut! Snart kommer en sommar igen....då ses vi....för att busa, rasa runt och skälla våra tvåbenta till vanvett! Men, först ska vi klara av en vinter med snö och en slaskig vår.....

Vov vov
Lisa

Igår fick matte för sig att duscha mig....det har inte hänt så ofta på den sensaste tiden, så nu tyckte hon att det var det dags! Tyvärr, hade hon inte något hundschampo hemma, så då tog hon lite ur tvåbentingarnas flaska och masserade mig med. Jag kände på en gång att det här kommer inte att bli bra! Det luktade nämligen SKUNK - och detsamma luktade jag efteråt! Och jag luktar fortfarande - idag! 

När matte lämnade mig till Luddes matte imorse, sa hon att jag luktade DOVE...som hon kallar det. Jag kallar det SPUNK! Luddes matte kände det direkt....hon skulle inte behöva dammsuga idag med sin dammsugare med doftkulor i....det gick lika bra med att ha mig inomhus. Samma doft - nästan. 

Ludde däremot var mycket skeptisk till hur jag luktade....han är ju också en fyrbenting som har lite intelligens till skillnad mot de tvåbenta. Vi fyrbenta har ju inte alls samma doftpreferenser som de tvåbenta. Jag kan för allt i världen inte förstå att de vill gå runt och lukta som de gör! Ibland möter jag tvåbenta som doftar något helt förskräckligt....då har de duschat på sig något extra på kroppen eller knoppen...som de tycker fyller en funktion och som luktar extra gott! När det är tvärtom! 

Nej, tacka vet jag oss fyrbenta som luktar naturligt gott....och när vi dessutom rullar runt i något extravagant utomhus....då är ju doftsensationen total! För oss fyrbenta är dofter A o O...det är det som är det viktigaste för oss. Luktsinnet är nämligen det viktigaste sinnet för oss. Våra nosar har 220 miljoner luktsinneceller medan de tvåbenta har endast cirka 5 miljoner. Det är därför vi kan utbildas till att hitta dofter som annars är svåra att upptäcka t ex narkotika, bomber, minor, mögel etc. Och varje gång vi är ute och går med våra tvåbenta så känner vi miljardtals olika dofter. Och vi har dessutom ett fantastiskt luktminne så när vi har identifierat en doft "sparar" vi den doften i vår hjärna. Så nästa gång vi träffar på samma doft igen har vi full koll. När vi stannar extra länge för att nosa på en doftfläck är det för att det troligtvis är en ny doft som vi måste undersöka och lägga på minnet. Fiffigt va! 

Så ni kan väl förstå hur jag känner mig vid det här laget....och vad ska alla mina kompisar tycka....när jag nu går runt och luktar SPUNK! De har ju ingen aning om att det är jag....LEO Rondellhunden som de träffar på! Ja, matte får nog ta och tänka om....för den här SPA-behandlingen går jag inte med på en gång till! 

Vov Vov

Leo

Varje kväll när det är läggdags i min familj smyger jag mig in i lillhusses rum och lägger mig i hans säng. Det ingår i min kvällsrutin.....Jag försöker göra mig osynlig så att han inte ska upptäcka mig, men naturligtvis ser han mig direkt när han återvänder till sitt rum. Jag är ju inte någon liten chihuahua precis. 

Härom kvällen när lillhusse kom in i sitt rum och upptäckte mig som vanligt, försökte han tala om för mig varför det är så att jag inte kan sova i hans säng hela, hela natten. Han sa;

"Leo, vissa drömmar behöver inte gå i uppfyllelse, för då har vi ingenting kvar att längta till. Och längtan behöver vi ha - den liksom vissa drömmar är något som ska bevaras i det de är och behöver inte besannas". 

Jag försökte att ta in det lillhusse sa.....det var väldigt vackert sagt....men rent konkret tyckte jag inte om budskapet i det han sa. För det han menade var.....att jag inte kommer att få sova en hel natt i hans säng. Kanske aldrig någonsin....inte inom den närmaste framtiden iallafall. Fast det har hänt...tidigare....att jag har gjort det, när matte och husse var bortresta och det bara var lillhusse och jag hemma. Då fick jag sova i hans säng om natten, för jag saknade min matte så mycket. Under den tiden blev våra band väldigt starka. 

Jag älskar min lillhusse....även fast jag inte får sova i hans säng om nätterna....det finns andra viktigare behov som han uppfyller....som att min kärlek är besvarad....med hela hjärtat.    

Vov Vov

Leo

Jag tror att matte spelar mig ett spratt....eller också hamstar hon mina tuggepinnar, alltså mina Denta Sticks, ifall det kommer sämre tider. Iallafall är det något som inte stämmer längre....jag har alltid fått en tuggepinne på morgonen och en halv på kvällen...efter mina måltider. 

Men, nu har matte börjat ersätta den jag får på kvällen med en orange tuggepinne....som smakar väldigt mycket MOROT! Just det....MOROT! Jag är nästan helt säker på att det är morot, för när jag var liten valp fick jag såna och jag älskade dem....men sen när jag blev äldre började jag inse att det fanns annat som var godare, så jag vägrade äta morötter. Och det har jag gjort ända tills för ett par veckor sen, då matte helt plötsligt gav mig en morot efter väldigt lång tid....och till min förvåning tyckte jag om den. Och matte blev så glad! "Leo, sa hon tycker du om morötter igen?" Hmmmmm....då var det ju försent att mörka....ja, jag tyckte om morötter igen. Med det att hon fick för sig att....då kan vi byta ut den halva tuggepinnen på kvällen mot en morot istället....det spar vi jättemycket pengar på! Och det är säkert nyttigare också...för rekommendationen är att det endast ska ges en tuggepinne per dag...det står det på paketet har Luddes matte skvallrat för matte. 

Så nu kära vänner...är det slut på sötebrödsdagarna....nu får jag som är en stor och reslig hund äta rotfrukter! Jag är inte helt nöjd med det faktiskt....tycker att jag som hund inte ska behöva äta sån kaninföda. För jag vet att Nina Kanin som vi hade förut....som tyvärr bor i kaninhimlen nu....älskade morötter. Och det kan jag ju förstå...just med tanke på att hon var en kanin.

Ja, det är mycket förändringar nu....både i stort och smått....och denna förändring tycker jag hör till den första kategorin....det är ett väldigt drastiskt påhitt av min matte. Förändringen är bra dels med tanke på att vi spar pengar säger matte, men också för att det är nyttigt för mig....för synen och pälsen och jag vet inte allt. Men faktiskt är det så att vi hundar är köttätare....ingen har väl hört talas om en vegetarisk hund, eller?

Men, när matte får sina idéer är det bara att låta henne hållas....jag har ju egentligen inte något val. Vi fyrbentingar är ju helt i händerna på våra tvåbentingar....vi kan ju inte påverka så där jättemycket i de val de gör. Även fast jag brukar slå på all min charm ibland för att försöka, så brukar det vara så att när matte har bestämt sig för något....så blir det så. 

Så jag får nog vänja mig vid att de tuggepinnar som jag får efter kvällens måltid är orange, att de är lite sötare, lite krispigare och lite nyttigare....och att de smakar väldigt mycket MOROT! 

Vov vov

Leo

De sista två dagarna har det varit lite konstigt.....när matte har kommit hem från jobbet har Luddes matte gått iväg. Matte säger att de har gjort ett "skiftbyte".....Ludde och jag förstår ingenting. Vi har alltså tillbringat förmiddagarna med Luddes matte och eftermiddagarna med min matte. Det är nytt! Så har vi aldrig haft det förut....och jag vet inte egentligen vad jag tycker om det....nya.

Idag var vi ute på ängen och lekte när matte kom hem från jobbet....eftersom jag vet hur just vår Volvo låter....blev jag alldeles lycklig när jag hörde den komma....så jag lyssnade inte alls på Luddes matte när hon skrek på mig...utan jag satte av och sprang, sprang för att möta matte. Och Ludde hängde på mig i hasorna naturligtvis....på sina små korta ben....det är ganska synd om Ludde som är så liten....han får ju springa så många fler steg än jag....på sina små korta ben. Matte blev förvånad över att vi dök upp från ingenstans, skällandes och hoppandes för att välkomna henne hem....efter en dag på jobbet. Hon blev lite glad....absolut...men jag såg ett sting av irritation också...över att vi skällde och hoppade runt henne så pass som vi gjorde. Men - blir en fyrbenting glad så blir han! Då gäller inga regler alls! Sen kom Luddes matte också med bestämda steg....och även hos henne såg vi ett sting av irritation....fast lite mer...än hos matte. För hon hade ju faktiskt ropat på mig....och det hade jag helt struntat i! Så ska inte en väluppfostrad fyrbenting göra...men nu hör ju till saken att jag inte är så där väldigt väluppfostrad....jag gör och kan allt när jag själv vill. Och vill jag inte....så gör jag inte! Så enkelt är det! Kort och gott....kan själv! 

Matte skyndade in för att byta kläder och få i sig en liten bit mat....sen kom hon till ängen och det blev alltså skiftbyte. Matte hade behov av att gå en promenad....med det att hon tog med Ludde och mig på en timmes promenad....vi som redan hade varit ute i nästan en timme redan. Så det blev en ganska lång utevistelse för Ludde och mig på eftermiddagen. Men, det var så skönt väder....solen sken...så vi hade inte något emot att vara ute så länge. Så det här med skiftbyte kanske inte är en så dum idé ändå....om det resulterar i att vi får vara ute i dubbla skift. 

Ja, när det är såna här dagar.....då är det härligt att vara hund! Jag har ett så bra liv....ett bättre liv kan jag inte tänka mig....fast egentligen vet jag inget annat, heller. Även fast matte har börjat jobba har jag inte behövt vara ensam en kvart än.....och det njuter jag av. 

Att Ludde och hans matte tar hand om mig är helt fantastiskt....och som de gör det sen! Och jag kan bara ge tillbaks i kärlek....så mycket jag kan....och det är det enda vettiga sättet att ge tillbaks på....enligt mig! Det är så vi fyrbentingar gör! 

Vov vo

Leo

Vet inte vad som har hänt i mitt liv, egentligen....men nu för tiden går matte och jag upp väldigt tidigt. Alldeles för tidigt, enligt min mening. Mattes väcklarklocka har börjat ringa på morgnarna och det är vi inte vana vid, precis. Eftersom jag följer matte i hälarna, överallt, alltid, måste ju även jag hasa mig ur min bädd när jag sover som skönast....mitt i natten känns det som, för det är alldeles mörkt ute. Jag följer med matte till nedervåningen när hon gör sig iordning och passar på att sova lite till medan hon står i duschen. 

Efter att matte är färdig bär det iväg i bilen....men vi är framme direkt....efter en minut. Då öppnar matte min burdörr och till min förvåning har vi endast åkt till nästa kvarter.....så har det varit de flesta morgnar nu. Jag ska alltså tillbringa förmiddagen med Ludde och hans matte medan matte är på sitt arbete. Det har jag ingenting emot....jag trivs ju väldigt bra där...det är som mitt andra hem, faktiskt. Matte säger att vi ska till Vangsbydagiset....vet inte vad hon har fått det ifrån...för jag vet ju att det inte är ett riktigt hunddagis, eftersom jag har varit på ett sånt i några år. 

Det är roligt att vara hos Ludde och hans matte och vi gör som vi brukar -fastän inte matte är med vilket i och för sig är lite trist....det har ju varit så under en lång tid nu - vi tar vår vanliga skogsrunda. Ludde och jag är så vana vid varandra nu, så det är inte så där jätteofta vi har våra riktiga skogsröj. Utan vi går mer efter varandra och letar spännande dofter....ja, egentligen är det min hobby, Ludde är inte så där superintresserad av dofter. Om det inte är katt eller annat vilt förstås....då blir det ju fart på honom. Men, dofter efter andra hundar intresserar honom inte alls....stackarn, han är nog för liten...förstår inte riktigt. 

Efter skogspromenaden får vi frukost....matte har packat ner min specialkost och så får Ludde smaka lite av den och jag får smaka lite av hans, ibland. Sen brukar vi ha en liten gosstund....Ludde och jag....eller rättare sagt Ludde tycker det är sååååå mysigt att gosa med mig...och jag låter honom hållas. Jag tycker också att det är mysigt...fast på ett annat sätt. Ludde förstår inte riktigt det där med gos och gos...alltså skillnaden. Han började gosa redan som liten valp...fast då hade han ett favvo-gosedjur....och det är numera utbytt till mig. Som sagt, jag låter honom hållas och hålla på...han brukar ledsna efter en stund. Och om sanningen ska fram...så njuter jag också....för det är ju så mycket kärlek som strömmar genom oss. 

Efter gosestunden är vi så trötta....då brukar vi sova en stund och det är så skönt. Vi fyrbenta behöver ju ganska mycket sömn och vila, eftersom vi är så aktiva däremellan..tänk bara all den energi som vi gör av med i skogen....när vi leker och samtidigt har alla våra sinnen på vakt...ifall att. För man kan aldrig så noga veta vilka faror som hotar...och då måste vi vara beredda att försvara våra tvåbenta och oss själva. 

Matte brukar komma och hämta mig efter lunchtid....då är det dags för promenad nummer två. Då går vi oftast en promenad med Ludde och hans matte. Sen går vi hem och jag får vila....på riktigt...för även om jag är helt hemmastadd hos Ludde är det ändå inte mitt eget hem. Där kan jag vara helt avslappnad...

Ja, jag vet inte om jag riktigt gillar det här med de tidiga morgnarna....men vad jag förstår är det bara att vänja sig vid det nya nu. Det är bara att gå upp ur sin bädd....mitt i mörkret....och igår hörde jag lillhusse säga att det blir mörkare och mörkare för var dag....vet inte om det kan bli så mycket mörkare än vad det är nu. Men, så är det säkert....och snart kommer säkert snön också. Det däremot kommer ju att bli lite spännande...jag tycker om snö....och Ludde, ja han älskar snö! Så det ser vi fyrbenta fram emot....men jag vet inte hur det är med de tvåbenta...om de tycker att det ska bli så kul.....

Vov vov

Leo

Ja, jag vet inte