Idag på eftermiddagen hände något väldigt konstigt....matte höll på och damsög och skulle göra det i arbetsrummet också....då helt plötsligt en talgoxe kom flygandes i rummet. Jag hörde att det var ett konstigt ljud så jag var tvungen att springa dit och kolla också så att inte matte var i fara. Döm om min förvåning när en livs levande fågel flyger omkring inne i ett av våra rum. 

Jag förstod att det inte var riktigt normalt att en fågel flög runt i rummet, så jag ville gärna hjälpa till....men matte tog saken i egna händer och stängde ut mig och öppnade fönstret för fullt så att den kunde flyga ut av sig själv. Och det gjorde den ganska snabbt, som tur var. Det var så konstigt att den hade letat sig in för fönstret i det rummet var stängt och det var bara ett fönster som var lite, lite öppet på övervåningen och där hade den väl tydligen tagit sig in. Stackars liten.....han förstod inte bättre.... 

Ja, det var en av dagens stora händelser....den andra är att Ludde var ute på farliga vägar idag.....när vi skulle gå tråkpromenaden till den gula skylten...sprang han ut över stora 90-vägen, efter sin husse som cyklade över till andra sidan. Som tur var agerade hans husse blixtsnabbt och vände med sin cykel och ännu mer tur var att det inte kom någon bil....just då....för annars vet jag inte vad som hade hänt, jo vet...vet jag....men jag vill absolut inte tänka tanken. Jo...jo....Ludde är inte att lita på och han ska vara kopplad vid stora vägen, det har vi nog alla förstått vid det här laget....för Ludde är för liten, han förstår inte...så är det bara! 

Morgonens promenad gjorde jag tillsammans med Ludde och Dina, så det var röj i skogen idag också...Dina hade med sig sina båda lillmattar idag så det var många tvåbenta i skogen. Vi hoppade som vanligt upp på stenar för att få belöning. När Dina är med så blir det många stenar vi hoppar upp på, tidigare har vi endast haft två belöningsstenar....men Dina som är en mycket smart hund....hon har också varit med om en del strapatser i sitt liv, eftersom hon ursprungligen är en hittehund från Rumänien....så hon vet att det gäller att använda sin intelligens och tänka själv.

Därför har hon lärt oss att ju fler stenar vi hoppar upp på, desto mer godis får vi, naturligtvis...det har ju inte Ludde och jag förstått tidigare! Jag borde ju egentligen ha räknat ut det själv, jag är ju en intelligent hund....men tyvärr, det har jag missat....och Ludde....ja...han är ju för liten.....som sagt. 

Vov vov

Leo    

Det händer en del förändringar i mitt liv just nu....och känslig som jag är påverkar det mig, såklart. Jag tycker ju om när allt är som vanligt, när det är samma gamla rutiner och samma gamla vardag som gäller. Men, just nu är det inte så....men samtidigt känner jag ett stort lugn....för matte har sagt till mig att allt är okey och att det kommer att bli bättre för var dag som går. 

Är det någon jag litar på så är det min matte....vi är ju som i symbios hon och jag, för jag har följt henne varje steg hon tagit hittills och det fortsätter jag med. Ludde finns vid min sida också, han sviker inte....han är en riktig kompis och vi har varann i vått och torrt....för alltid! Vi går våra skogspromenader och vår nya följeslagare Dina följer med vissa dagar...då har vi skogsröj! 

Igår träffade jag BoBo också....men matte gjorde misstaget att koppla loss mig...och eftersom det är lite instabilt hemma just nu är jag lite ur balans....så jag glömde alldeles bort att BoBo är kastrerad nu...så jag gav mig på honom med alla krafter jag har. Stackars Bobo - han var tvungen att försvara sig...så det blev lite stökigt, faktiskt. Men, vi skadade inte varandra...vi har ju så mycket päls båda två, så det blir mest päls i munnen. Matte blev inte glad på mig....hon skrek arga saker!

Jag och BoBo kommer nog att ha våra duster lite då och då, men våra mattar tror att vi kommer att bli riktiga kompisar en dag....och så är det nog... allt hänger på mig. För det är mitt fel att det blir bråk...det är alltid jag som börjar...jag glömmer bort...jag måste sätta mig i respekt....BoBo är ju så mycket större än jag och jag blir så osäker på honom....men matte säger att han är snäll. Och det vet jag ju! Jag måste skärpa till mig!  

Vov vov 

Leo

Det här sista året tycker jag har varit jättebra...för matte har tillbringat all sin tid med mig. Jag vet att matte inte är av riktigt samma uppfattning eftersom orsaken att hon gjort det är för att hon är arbetssökande. 

Men, nu är det bevisat att det jag känner är helt avgörande för en hunds välmående. Och alla som äger en hund vill väl att deras fyrbenta ska må bra? I dagens tidning, UNT, står det följande att läsa:

Uppsalaforskaren Therese Rehn har synat hundarnas känsloliv och konstaterar att mycket tid med matte eller husse är viktigt för hunden. I en alldeles färsk doktorsavhandling har hon undersökt vad hundar har för relation till sina ägare och vad som väver känslomässiga band för djuren.

Nytt är att se på saken ur hundens perspektiv, tidigare forskning på området har oftast handlat om människors inställning till sina hundar, berättar hon.
– Vi har studerat hundar som återförenas med sina ägare efter att ha varit ifrån varandra och kunnat konstatera att de som tillbringat mycket tid till vardags med ägaren också tog mer fysisk kontakt vid det här tillfället. Mycket tid tillsammans var egentligen viktigare än att ägaren var känslomässigt engagerad i sin hund, säger hon. 

Metoden har hon lånat från humanpsykologin. En återförening säger mycket om relationen även mellan människa och djur, menar hon.
– Det visar vilken känslostämning man är i när man ser den andra. Här slickade sig hundarna om munnen, ruskade på kroppen och tog fysisk kontakt med sina ägare. De visade tecken på att de mådde bra, säger hon.

Men även om mycket tid med matte och husse gör hundar gladare, finns ingen exakt vetenskap på hur många timmar om dagen hunden behöver sällskap för att må bra. Alla kan inte ta med sin hund till jobbet, men fler än sex timmar får man enligt djurskyddsbestämmelser inte lämna den utan sällskap.

Efter mycket ensamtid krävs lite extra kvalitetstid och kompensation när man kommer hem.
– Hundar vilar över 90 procent av tiden när de är ensamma, i alla fall de hundar som inte har separationsångest, säger hon.
Bland annat är promenader och fysisk kontakt viktigt. Att klia sin hund bakom örat då och då höjer till exempel djurets oxytocinnivå, det som brukar kallas lyckohormon. 

Men hunden behöver egentligen mer än så. Att ge dem en utmaning då och då är inte fel, säger Therese Rehn. – De behöver mental stimulans för att må bra. De är ju rovdjur och behöver arbeta för sin föda. En bra kompensation kan vara söklekar, att hunden får leta efter saker.

Att hunden är viktig för de allra flesta som skaffat en är kanske inte så svårt att räkna ut. Vad hundarna tycker om sina ägare är det däremot inte så lätt att ge ett exakt svar på, säger hon. Men en sak går att säga säkert: ägaren är en unik person för hunden och relationen är speciell även för djuret.
– Det kan handla om att man kan varandras rutiner och synkroniserar sina beteenden, en god relation bygger på att man är samspelta och förstår varandra.

Många säger ju att hunden är människans bästa vän, gäller även det omvända?
– Är det någon som är hundens bästa vän så är det troligen en ansvarsfull och kunnig ägare, eller möjligtvis en annan hund i närheten. Tanken med det här forskningsprojektet är att man ska kunna undersöka det närmare i framtiden, säger hon.

Så sant som det är sagt.....de kunde lika gärna ha frågat mig direkt istället.....inte undra på att jag trivs som fisken i vattnet....matte är oftast hemma hela dagarna, hon söker sina jobb och åker på några intervjuer ibland....och då är jag hos min bästis Ludde. Och Ludde träffar jag ju varje dag...minst två promenader gör vi tillsammans. Så jag håller verkligen tassarna för att mitt liv kommer att se ut på det här sättet för all framtid....men tyvärr, så känner jag på mig att det kommer att förändras.

Matte brukar säga det ibland....men, än har det inte hänt, så jag fortsätter att njuta av att få tillbringa mina dagar med en ansvarsfull och kunnig matte, min lillhusse som jag älskar, min extramatte som jag också älskar och så min allra, allra bästa bästis Ludde! 

Vov vov

Leo

Igår blev jag dålig i mina urinvägar igen.......inte roligt alls! Matte ringde direkt till veterinär Niclas och vi for iväg med en liten flaska urinprov....som inte alls såg bra ut. 

Veternär Niclas undersökte mig och konstaterade att jag har förstorad prostata, fastän jag är så ung. Det är säkert ett resultat av alla dessa löptikar i mitt område...matte har läst att då förbereder kroppen sig på en avelinsats och när den inte får utlopp för det kan det påverka prostata. Jag fick två sprutor, en antibiotika- och en hormonspruta. Sen fick jag ett recept på antibiotika som jag måste äta i tio dagar....inte roligt alls!  Men, jag får tabletten med leverpastej...precis som i somras. Så det är rätt okey! 

Veterinär Niclas sa att det kan vara så att problemen kan komma tillbaks....efter medicineringen så att vi kanske borde överväga en kastration av mig.

Matte bestämde sig direkt.....jag ska kastreras. 

Det var en konstig dag igår, för Ludde fick också åka till Veterinär Niclas...vi visste inte om att våra mattar på varsitt håll hade beställt akuttid....Ludde är nämligen irriterad på det område där han blev stungen av geting. Han kliar sig och tappar päls...det har blivit någon form av reaktion. Så han fick också en spruta....men han slapp den obehagliga undersökningen som jag fick göra....det var tur...för den var inte rolig alls! 

Idag är det en bättre dag....jag känner mig piggare och Ludde och jag tog vår vanliga morgonpromenad i skogen...inte direkt något skogsröj, men vi sprang runt lite och hoppade upp på våra stenar. Nu är matte stenhård på att jag endast får äta min specialkost....så nu får jag inte något levergodis ens! Utan hon har med sig några bitar av mitt foder som belöningsgodis. Men, men det får väl duga! Allt för att jag ska få må bra nu! 

Så snart kommer jag att få åka till Veterinär Niclas igen och bli opererad....jag är väldigt kluven till det. Men, det kommer nog att bli bra - är ju nödvändigt om inte annat! Och så har jag hört att jag kommer att få ha en plasttratt på mig för att jag inte ska kunna slicka i såret. Hmmmmmm...det vet jag inte riktigt om jag ser fram emot....för Ludde säger att det var det jobbigaste med hela operationen! 

Vov vov

Leo

Idag har det varit en skön hunddag. Började med att matte och jag gick och hämtade Ludde för han ska vara med oss idag hela dagen, hans matte är i stora huvudstaden och han fick inte följa med - han är för liten! Vi gick en skogspromenad med Dina och hennes matte...så det var storröj från start. I skogen träffade vi på Bobo också....det går bättre och bättre för var dag mellan Bobo och mig. Jag har förstått att han är kastrerad nu. Bobo är lite skadad, det är faktiskt ganska synd om honom...han har stukat tassen, rejält. Men, nu har han börjat stödja på den igen, när jag träffade honom senast hoppade han på tre ben...såg väldigt jobbigt ut. Jag gillar Bobo och vi kommer att bli riktigt bra kompisar, han borde också följa med på våra morgonpromenader...jag ska be matte föreslå hans matte det. Det är ju bara att dyka upp vid 08.00 prick. 

Efter värsta skogsröjet...ja, matte kopplade oss båda vid grusvägen idag, hon hade lärt sin läxa....så gick vi hem och Ludde och jag fick en rejäl skål med mat och en Dentastick som dessert. Efter det sov vi ganska gott. Jag sover helst i mattes närhet, på hennes fötter....Ludde däremot vill helst sova i min säng på övervåningen.

Efter mattes lunch var det dags för nästa promenad...och nu följde lillhusse med. Vi gick genom skogen igen och sedan gick vi "grisrundan". Den är nästan sju km lång och det var ett härligt väder. Vi fick gå lösa, men matte övade på att "gå fint"...jag är ganska duktig på det, när jag vill. Vet att jag ska gå på vänster sida bredvid matte...det tar energi, när jag måste vara uppmärksam på mattes steg. Matte tyckte att jag var så duktig...så jag fick både beröm och godis. Sen var det varsågod igen....jag fick gå i mitt tempo och steg. 

Grisrundan är en härlig väg....vi går förbi hagar med hästar, kossor och får. När jag var unghund tyckte jag att det var väldigt spännande....och jag brukade skälla på hästarna, men nu brukar jag bara titta lite på dem. Matte stannade och matade en häst som var sugen på klöver. Jag tycker att de ser så snälla ut. När vi gick förbi fåren kom en hel skock emot oss, de var så nyfikna på vilka vi var. Matte sa att jag egentligen skulle vara i en fårhage och valla....det skulle vara mitt rätta element. Jag vet inte riktigt...men visst...det kanske skulle vara kul att prova på. Mattes syster och svåger har får och lamm...så jag är van med dem...har till och med nosat på dem, fast de gillar inte mig riktigt....

När vi kom hem efter vår promenad var vi trötta Ludde och jag....Ludde är otrolig på att gå långa promenader...han är ju så liten, så han måste gå nästan dubbla steg mot vad jag gör. Men, han pinnar på, han har så mycket energi och ork...och han älskar att vara ute. 

Så här ser en lycklig dag ut i mitt liv....när jag är helt tillfreds med min tillvaro. När jag har fått träffa mina kompisar, sprungit tafatt i skogen, gått långa promenader, fått intryck av andra djur och fått jobba lite med övrningar och dressyr. Däremellan goda måltider och sköna sovstunder.

Det är en hundliv när det är som bäst! 

        Vov vov

Leo

På dagens morgonpromenad satte matte hjärtat i halsgropen. Vi går alltid vår vanliga runda genom skogen, över stock och sten, tillsammans med Ludde och hans matte. Vi hoppar upp på våra stenar och vi ger skall för att få vår belöningsgodis....allt är som vanligt - alltid. Samma runda och samma rutiner varje morgon. Det tycker Ludde och jag är bra, för vi vill ha det så, vi avskyr när våra mattar glömmer bort vissa rutiner under rundan. 

Det är en liten rolig rutin som kommit till och det är att Dina har valt ut en alldeles egen sten mitt i skogen som hon började hoppa upp på...en lite mindre.....och nu hoppar vi alltid upp på den också, för vi har insett att det också är en godisbelöningssten. Så ett tack till Dina...för nu får vi en godis till under rundan - vi hade inte tänkt på det - att man kan göra så. Hon är en intelligent hund Dina! 

Vid slutet av skogen går en grusväg och vi brukar få gå lösa även där....sen kopplar våra mattar oss när vi kommer ner till villorna i samhället. Ibland kan det komma en bil på vägen...de brukar sakta ner så att våra mattar hinner koppla oss. Bilen som kom idag hade inte tid att sakta ner....den fortsatte att köra ganska fort...matte ropade till mig att stanna, för jag var några meter framför henne. Jag har en ful ovana att alltid vilja gå framför och matte försöker hela tiden få mig att gå bredvid....det är en evig kamp. 

Jag stannade vid vägkanten....och stod blixstilla alldeles....för jag vet att jag ska stanna och stå alldeles stilla när det kommer bilar, det har matte och jag övat på från tidig ålder, när vi har gått på smala vägar. Som tur är! Bilen körde förbi mig i sin hastighet, utan att göra minsta tillstymmelse till att lätta på gasen. Matte fick hjärtat i halsgropen och blev väldigt arg! Hmmmmm...undrar vem hon blev arg på? Hon sa något om att det var onödigt, tänk om jag hade tagit en tass ut mot vägbanan...vad hade hänt då? Nu gjorde jag inte det...jag stod alldeles blixstilla alldeles...precis som vi övat på. 

Jag undrar hur det blir nu - jag tror att jag vet - imorgon kommer matte att koppla mig när vi kommer till grusvägen....idag var nog sista gången som jag fick gå lös där. Och jag tror att Luddes matte kommer att göra likadant, även fast han har för vana att gå bredvid våra mattar - även som lös.

Matte har lärt sig läxan! 

       Vov vov

Leo

Jaha, då är det den här tiden på året när matte har en inre önskan om att vi skulle ha beställt tid hos veterinären för mig....när jag var runt ett års ålder! 

Jag förstår inte riktigt vad hon menar, för jag har fullt upp nu...med nosen i backen, blicken riktad framåt drar jag oss framåt i kopplet på jakt efter......alla dessa skönheter som finns i mitt närområde! Varenda, varenda tik löper just nu....och visst absolut blir jag påverkad! Jag är nämligen inte Snipp-Snoppad....alltså kastrerad på människospråk.

Matte hade egentligen bestämt sig för att kastrera mig....men så ändrade hon sig. Och varför hon ändrade sig, vet bara hon själv, egentligen. Men, det fanns säkert ett skäl. Och när vi kommer till den här tiden, då brukar hon gå och muttra bakom kopplet....."att vi skulle ha åkt till veterinären ändå".....för hon tycker inte att det är speciellt roligt när jag är totalt okontaktbar. Jag har ju fullt upp....!

Jag är inte den värsta sortens hanhund som sitter hemma vid ytterdörren och ylar, eller gnäller, eller krafsar sönder dörrar, eller slutar äta eller rymmer när jag är okopplad. Men, visst är jag påverkad när vi är ute bland alla dofter och visst är jag lite okontaktbar - det kan jag hålla med om. Det är ju något kemiskt detta, som inte jag kan påverka...det är hormonerna som far runt i kroppen min. Det brukar vara ett par veckor som värst....sen brukar allt bli som vanligt igen. Och det är skönt - det tycker både matte och jag! 

Det finns ju kemisk kastration också...jag vet att matte har läst om det på nätet...och har sina funderingar ibland, om vi ska prova det. Den håller i ca 6 månader. Men, jag vet inte om jag tycker att det är så lysande idé faktiskt. Men, det är ju matte som bestämmer....det är ju bara att följa med till veterinären isåfall.

      Hmmmm, jag är iallafall helt säker på att hon inte kommer att göra en riktig Snipp-Snapp-Snopp på mig iallafall. En sån som Ludde, Midas, Sune, Bengtsson, Morris och Malte har gjort och som jag igår fick höra att Moltas också ska göra. Fast som sagt, jag vet att matte ångrar sig vissa dagar....iallafall låter det så när hon går där bakom det spända kopplet. 

Vov vov

Leo

Jag är kär och inte i vem som helst...utan i en Mastiff tik på vår gata! Hon är helt underbar! Hon ser på mig med sina sorgsna ögon och viftar lite på svanstippen och är helt bedårande! Hon är jättestor, väger över 70 kg...så om vi skulle gå en brottningsmatch har jag inte en chans.

Matte och jag har passerat henne några gånger under veckan, nu hör till saken att hon höglöper, så det bidrar ju till min extas! Men, jag tycker hon är helt underbar! Och tänk vilka söta valpar vi skulle få, om vi fick! Jag tyckte att hon verkade lite kär i mig också när vi sågs sist.

På det hunddagiset som jag var på tidigare fanns det en Mastiff hane, som hette Texas och var enorm! Han vägde säkert närmare 100 kg, så med honom var det väldigt få som ville leka. Det fick vara under övervakade former och han lekte endast med ett par av tikarna, som vågade....för det krävs en del när en så stor bjässe kommer emot en. Jag lovar att jag höll mig på avstånd....även fast han var snäll Texas, det var mer hans storlek som var ett problem inte hans lynne.

Historien om rasen Mastiff är blodig, romarna hämtade de storvuxna hundarna från Storbritannien för strider mot lejon och andra vilda djur i arenorna. Och de användes för liknande nöjen även i England...men när intresset för dessa nöjen dog ut dog även rasen ut. Och i början av 1800-talet vidtogs ett restaureringsarbete. I slutet av 1800-talet hade man lyckats skapa en hund som överensstämmer med dagens mastiff. Och till Sverige kom de första mastifferna på 1950-talet.

Och vilken tur....annars hade jag inte fått uppleva min STORA kärlek! Och igen, hon är helt bedårande vacker och underbar!

Vov VovLeo