Igår höll det på att sluta riktigt illa....jag mötte en jättearg kattmamma som skulle försvara sina ungar! Alldeles bredvid Ludde bor det en katt som heter Ariel som fick ungar för ett par månader sen. Innan hon fick ungarna brukade vi hälsa på varandra, hon och jag, eftersom jag är van sen tidigare med katt. Hon är en jättefin katt, kan till och med jag tycka, och matte tycker att hon är helt bedårande...eftersom hon har alldeles isblå ögon. 

Igår skulle matte och jag hämta Ludde för en kvällspromenad, då kommer två av kattungarna skuttande emot oss och därefter kommer Ariel, fräsandes och jättearg, och därefter kommer två flickebarn som ska fånga in kattungarna och därefter kommer barnens pappa som ska fånga in Ariel. Det blev alldeles för mycket på en och samma gång....matte förstod allvaret eftersom kattungarna absolut ville fram till mig...och att Ariel inte var att leka med i det tillstånd hon var i. Matte och jag stannade....och jag ställde mig helt passiv lite bakom matte som ställde sig mellan Ariel och mig. Matte böjde sig ner och försökte lugna Ariel genom att prata lugnade till henne och smeka henne på huvudet....det hjälpte...hon stannade och flög inte på mig. Flickebarnen fick tag i kattungarna och pappan kunde ta hand om Arielmamman. Han berömde mig och sa att jag var en fantastisk hund...som bara helt lugnt stod still och avvaktade...och så gav han mig en klapp. Matte och jag vände och tog en annan väg till Ludde för vi insåg att vi skulle inte utmana Ariel mer, genom att försöka gå förbi henne.

Eftersom jag är en väldigt intelligent hund, vet jag att det alltid är på kattens villkor....aldrig utmana en katt...som hund. De är inte och leka med när de blir arga, däremot tycker jag om katter...jag brukar hälsa på de flesta vi möter...om de vill förstås. Frestelsen kan bli lite för stor när katter springer, det triggar igång jakt i mig fastän jag egentligen inte är intresserad av jakt. Men, att springa efter är alltid kul!

När jag var liten och kom till min familj fanns det en katt i mitt hem - Findus - en jättefin katt, blandning av bondkatt/norsk skogskatt. Han var lika stor som jag när jag var nyanländ valp men som tur var växte jag snabbt om honom. Han var intelligent och social, kunde göra konster, gick med på våra promenader och pratade helt otroligt mycket. Findus och jag gillade varandra....vi var inte såna där dödspolare som delade säng och så....men vi respekterade varandra. Men, alltid, alltid var vår tillvaro tillsammans på Findus villkor. Jag var längst ner i hirarkin, naturligtvis.

Tråkigt nog dog Findus förra våren....det var jättesorgligt och jag saknade honom jättemycket den första tiden. En rutin som vi hade varje morgon när matte vaknade var att Findus direkt hoppade ner från sängen och följde efter och sen följde jag efter Findus. Så gick vi på rad...efter matte....in på toaletten där vi satt tålmodigt och väntade...sen nerför trappen till nedervåningen...för att få mat. Så när Findus var borta en dag...förstod jag inte riktigt hur jag skulle göra.....det kändes så tomt. Jag letade efter Findus den första tiden....

Jag har en bra relation till katter...jag måste erkänna att jag gillar dem....och visst en och annan katt har jag jagat upp i ett träd, till mattes förtret - för jag är ju iallafall en hund! 

Vov vov

Leo

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jodå, matte menar tydligen allvar med att nu är det dags att få bort det lilla hullet som jag lagt på mig under vintermånaderna. För idag fick Ludde och jag gå en tråkpromenad med matte och lillhusse. Den där tråkiga som bara går rakt, rakt fram...

  Jo, jo.....julen kan också sätta sina spår hos en fyrbenting! Och det har det gjort på mig....säger matte. Hon säger att jag har blivit "trind". Vad nu det betyder.....   Egentligen är det så, att jag helt enkelt har lagt på mig lite i vikt....

  Eftersom det ändå är vinter tycker jag att det kan komma lite snö, för allt blir så mycket roligare när man kan leka och springa i det mjuka vita. Jag har haft så mycket roligt med mina kompisar i snön...och det bästa av allt är ju att det gör m...

  Matte är ingen vintermänniska, men just nu är hennes högsta önskan att det kommer lite kyla och med den lite snö....för hon har ledsnat på att jag droppar av lervatten efter att vi varit ute på våra promenader. Och sanningen att säga....så har j...

   Igårdagens tidning fastnade mattes blick på en text om polishunden Brolle. Anledningen var egentligen att en av hennes stora idoler är sångaren Brolle..så hon tyckte det var lite roligt att hunden hade samma namn.    En historia som kan väck...