Faran är över! Veterinär Niclas som haft daglig kontakt med Luddes matte säger att Ludde är okey nu! Idag på morgonen kunde vi gå hela skogspromenaden och Ludde var nästan som vanligt igen...han hänger inte riktigt med på all lek och bus...men han har fart under tassarna och går på i snabb takt. 

Nu kan det bara bli bättre och bättre för varje dag som går...just nu är Ludde hemma hos mig och ligger i min säng, det låter jag honom alltid göra - själv ligger jag på golvet som en artighetsgest! Det är inte just bara idag jag gör så...för att han har varit så dålig, utan det har jag alltid gjort. Jag är en gentlehund! 

Ludde drabbades av getingstick i förrgår, vi vet inte riktigt om det var flera stick....matte tror att det säkert var ett jordgetingbo Ludde kom åt. Han blev väldigt dålig, väldigt snabbt och som tur var han hos veterinären inom ett par timmar - så han fick en kortisonspruta för svullnaden...han hade blivit stucken på halsen, inte på nosen som matte hade trott. Luddes matte har haft regelbunden telefonkontakt med Veterinär Niclas för uppföljning av Luddes allmänna tillstånd och nu har han blåst faran över! Det måste firas! 

Det finns många faror som lurar på oss hundar därute....så det gäller att se upp! Vi är ju väldigt nyfikna och sticker fram nosen i alla lägen.....och i vissa fall är det inte att rekommendera! Och det är svårt för våra ägare att hålla koll på när vi gör något dumt...för det går snabbt. Men, vi lär oss av våra erfarenheter! Det jag har lärt mig i sommar är att inte dricka stillastående vatten...ur pölar, dammar, diken och det Ludde har lärt sig är att inte nosa på sånt som surrar....och viseversa...för vi har också berättat om våra erfarenheter för varandra! 

Så mattar och hussar....åk till veterinären med era fyrbenta när de varit alltför nyfikna...här lite information om getingstick och dricka stillastående vatten ur t ex dammar.

http://www.sodradjursjukhuset.se/2012/07/bi-och-getingstick/ 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5600701 

Vov vov

Leo

Kvällspromenaden blev en sån där tråkpromenad idag...men en så otroligt vacker sådan - det tyckte till och med jag, fastän jag är hund! Matte och jag gick mot solnedgången och den var så stark att vi blev nästan solblinda av det starka ljuset....det var en härlig upplevelse att avsluta dagen med. 

Vi gick till den vanliga gula skylten och vände, vi hade ett raskt tempo...jag hade ett stort uppdämpt behov av att få gå av mig....det har inte varit några långa promenader på ett par dagar nu, mest skogsrundor med bus och skoj och lite korta rastpromenader. Idag på dagen gick vi en lite kortare promenad tillsammans med Ludde och hans matte, Ludde orkade faktiskt gå och blev lite piggare under promenaden - men han är inte alls helt återställd, men på bättringsvägen. Luddes matte har kontakt med Veterinär Niclas, så han står under övervakning - och jag vet att han kommer att klara av det här också! Det har varit många åkommor för oss fyrbenta i år....vi har varit lite drabbade både Ludde och jag - men vi är starka vovvar så vi kommer alltid igen! 

När matte och jag gick vår tråkpromenad ikväll mötte vi ännu en lustig liten typ, han gick på gångvägen precis som vi....fast åt motsatt håll - vi vet inte riktigt vart han var på väg...men det verkade som han skulle in till stan, eftersom han gick åt det hållet. Vi klev åtsidan för honom, för han var väldigt fokuserad och tog ut stegen bra, precis som vi. 

Det var en ganska stor spindel och han hade som ett dubbelkors på ryggen och det var lite svårt att fånga honom på bild, eftersom han hade så bråttom..han hade inte direkt någon lust att stanna för att bli fotograferad. Det är helt otroligt vilka naturupplevelser vi får matte och jag på våra promenader...

Jag ville inte nosa på denna varelse....tyckte att han såg lite läskig ut...och matte tyckte nog detsamma. Vi slogs också av tanken att tänk om en sån spindel vore stor som vi....undrar hur läskig den skulle se ut då, när den såg så läskig ut i storleken den var.

Burr - hemska tanke! Inatt kanske jag kommer att drömma om spindlar och spindelnät....för det har varit lite mycket av den varan idag! 

Vov vov

Leo

Morgonens promenad blev inte riktigt heller som den brukar vara och jag mår bäst när allt är som vanligt! Nu hoppas jag att resten av dagen blir som den brukar...annars kommer jag att känna mig borttappad. Morgonen började med att vi som vanligt träffade Ludde och hans matte kl. 08.00 - prick! Ludde såg ganska pigg ut till en början så vi hälsade på varandra, men han var alldeles tyst...och det är inte ett så jättegott tecken, eftersom vi brukar hälsa på varandra med skall. Något "hopp-o-snurr" med matte orkade han inte...och det var ett ännu sämre tecken...för det älskar han och gör alldeles av sig själv utan någon uppmaning. 

Vi började ändå gå lite ut på ängen....och den var alldeles överfull av spindelnät....våra mattar blev helt lyriska och tyckte det var fantastiskt vackert....Ludde och jag brydde oss inte så där jättemycket. Herregud, det var ju bara spindelnät....och spindlar som hade jobbat under morgonen för att de skulle få något till frukost. Ja, mattar...de började fotografera och filosofera....de sa något om att de visste att det fanns otroligt många sniglar...de brukar nämligen sick-sacka mellan dem....men ibland missar de och råkar trampa på en...och då kraschar det under foten...och så skriker de. Men, de hade ingen aaaning om att det fanns så många spindlar....för det måste det ju göra eftersom hela ängen var full av spindelnät...i massor!

Ludde mådde inte bra - jag märkte det direkt - han ville inte springa eller busa, han orkade inte heller gå någon promenad och sen kräktes han. Då sa Luddes matte att det var bäst att gå hem med honom och låta honom få vila...så hon lyfte upp Ludde och gick hem med honom i famnen. Så vi får se om han har piggnat på sig till mitt på dagen när det är dags för vår nästa promenad. Jag hoppas verkligen det...för jag kommer att tycka det är väldigt trist annars....jag vill gå mina promenader med Ludde! Annars känns mitt liv upp och ner! Matte och jag gick själva in i skogen och den var inte heller sig lik...den var alldeles trollsk! Jättemycket spindelnät där också...och lite dimhöljen och dagg som låg vid marken. Matte tyckte det var jättevackert - jag tyckte mest att det var annorlunda! 

Husse ringde och sa att det varit inbrott eller sabotage i "macken" och att polisen hade satt upp avspärrningsband där....matte blev nyfiken och tyckte att då måste vi gå och titta på det. Så då vände hon och gick ditåt istället...vi skulle inte gå vår vanliga skogsrunda, helt plötsligt! Och mitt liv kändes ännu mer upp och ner! Sagt och gjort vi gick tillbaks över ängarna och helt plötsligt gick jag rakt igenom ett av spindelnäten och fick hela bohaget i huvudet....som tur är kändes det inte så tungt som det låter! Matte tyckte att det var jätteroligt och skulle absolut få med det på bild - och jag var tvungen att stå alldeles stilla!

Matte började filosofera igen....något om naturens kristaller och hur viktigt det är att fånga ögonblicket innan det förfars...liksom livet....och ja...ja...vet inte vad hon menade riktigt. Det var ju ett spindelnät! Men, jag lät henne hållas...hon tror att hon vet mer om livet än vad jag vet...dessa människor, man blir inte klok på dem! Carpe Diem...ja, ja..jag säger bara Carpe Punktum!

Efter den filosofiska delen av promenaden kom vi tillbaks till verkligheten så vi begav oss till macken för att titta. Och det var en sorglig syn, rutan i dörren var helt sönderkrossad, vet inte om det varit ett inbrottsförsök eller ett sabotage. Det lär vi nog få veta tidsnog. Tråkigt iallafall, eftersom familjen som driver butiken bor ovanpå. 

Matte och jag gick en helt annan morgonrunda och jag vande mig vid att mitt liv är lite upp och ner just nu. Promenaden var okey och det var många dofter att lukta på. Jag såg lite kompisar på håll...Moa med sina kompisar och sen BoBo som sprang bredvid sin cyklande matte. 

Sen hamnade matte och jag bakom Aston och hans matte. Aston och jag har ju en liten intrig på gång...oavbrutet...den har med våra mattar att göra. Vi gör utfall mot varandra...fast inga allvarliga egentligen. Matte tyckte iallafall att vi inte skulle gå ikapp dem...så att vi kunde slippa de där utfallen...problemet är bara att Aston och hans matte har ett väldigt långsamt promenadtempo och fastän vi gick så sakta att vi nästan gick baklänges - kom vi närmare och närmare dem. 

Matte sa något om en fysisk sensations-sensation....vet inte vad hon menade...tror att hon tyckte att det var konstigt att vi nästan kom ikapp dem fastän vi nästan gick baklänges! Hur kan något sådant vara möjligt?

Vov vov

Leo

Gårdagen blev väldigt turbulent....inte för mig, men för min allra käraste vän Ludde! Matte passade Ludde igår och vi skulle tillbringa den härliga eftermiddagen med att gå en skön långpromenad - grisrundan. När vi kommit en bit på väg...förbi hästhagarna och skulle precis passera järnvägen hände något med Ludde! Han hoppade hastigt tillbaks efter att han varit med nosen i gräset...som att det var något obehagligt i gräset. Matte sa något som...."ojdå, Ludde vad var det där....blev du stucken av nåt"... 

Det händer ju ibland under promenaderna att vi hundar kan vara med om lite obehagliga upplevelser men de brukar gå snabbt över igen...mest brukar vi bli rädda, ruska av oss och promenera vidare. 

Men, inte denna gång....när vi skulle fortsätta att gå var Ludde som förbytt...den kvicka, lekfulla, nyfikna Ludde var som bortblåst på en sekund....han mådde inte bra och ville helst inte gå. Det kändes väldigt obehagligt både för mig och matte. Jag nosade på honom och försökte förstå vad det var för fel. Matte lyfte upp Ludde för att kolla, men hon såg ingenting...Ludde slickade sig om nosen och gruffade lite med tassen runt den. Matte insåg att det inte skulle bli någon långpromenad, men det värsta var att det var en bra bit hem också..men det var ändå kortare väg hem genom att vi skulle vända. Så vi började ta oss hemåt. Matte bar Ludde, sen fick han gå lite själv - men det gick väldigt långsamt...han orkade och ville inte. Matte började bli lite orolig för hon började tänka på om det kunde ha varit en orm i gräset, men hon tyckte att hon borde ha sett den isåfall...men blev ändå osäker. Matte ringde Luddes matte och berättade vad som hänt...och de bestämde att matte skulle ringa och rådfråga veterinär när vi kommit hem. Luddes matte skulle ta sig hem under tiden. 

Det blev en långsam promenad hemåt......Ludde var inte okey alls....han fick gå några meter...sen bar matte honom....sen stannade vi i skuggan en stund....sen gick Ludde igen...sen bar matte honom igen..matte försökte ge Ludde godis och vatten...men nej, han ville inte ha, så då insåg hon att det var inte bra alls. Det tog en halvtimme att komma hem. Jag hade tålamod, jag förstod att allt inte stod rätt till...jag till och med hoppade över att bry mig om min allra västa antagonister i hundgården, matte kopplade mig naturligtvis, men jag struntade i att de skällde på mig - jag var ute på ett viktigt uppdrag - ta mig hem! 

Väl hemma ringde matte veterinären som absolut ville att Ludde skulle kollas, eftersom det var runt nospartiet matte trodde han blivit biten, stungen....så det bestämdes att Ludde skulle in till stan för ett veterinärbesök. Matte försökte kolla Ludde mer noggrannt, men nu på hemmaplan ville han inte alls..utan morrade lite åt matte när hon försökte. Matte förstod budskapet, att han ville vara ifred....så Ludde gick och lade sig i min säng för att vila. Strax därefter kom Luddes matte och då blev naturligtvis Ludde lättad....men han orkade inte bli så där glad som han brukar utan tittade bedjande på sin matte med....."hjälp mig...jag mår inte bra"-blicken. Luddes matte kände att han svullen på halsen...och det blev ett hastigt avsked och Ludde transporterades till Veterinär Niclas. 

Veterinär NIclas undersökte Ludde, han fick ta tempen, han fick en kortisonspruta och sen blev han erbjuden levergodis som brukar vara höjdpunkten med hela besöket. Men, Ludde ville inte ha, han var inte alls sugen på godis, så då förstår jag hur illa det var med honom! Det bestämdes att Ludde skulle stanna för observation en stund. Veterinär Niclas var säker på att han blivit getingstucken, det var inte ett ormbett som tur var! 

   Ludde hos veterinären....inte roligt alls   

På kvällen när matte och jag skulle gå vår kvällspromenad gick vi förbi Ludde för att se hur han mådde...han var inte alls pigg då heller....stackars min kompis! Jag förstod hur dåligt han mådde, för jag har också varit hos Veterinär Niclas och fått tagit tempen och fått en kortisonspruta! Men, jag har ju aldrig blivit stucken av en geting förstås....och jag tänker akta mig för dem nu...jag brukar jaga dem och matte brukar säga "nej, det där är ingen fluga"...jag brukar nämligen jaga alla insekter som flyger och ibland lyckas jag fånga en fluga. Det är en sport jag har! 

Nu kommer vi att akta oss för getingar...både Ludde och jag har lärt oss läxan...det fungerar så för oss hundar.....learning by doing....som det heter. 

Vov vov

Leo

Idag var morgonpromenaden lite annorlunda....inte att vi gick någon annan väg...det säger matte att vi inte kan göra för då vet man inte hur dagen slutar! Det gäller att hålla sig till den upptrampade stigen och inte vika av. Nej, idag hade vi en kär standin på promenaden, Luddes matte hade gett sig av till huvudstaden så Luddes "mormor" följde med oss, hon ska passa honom idag. Det tycker både hon och Ludde är roligt! 

Ludde och jag trivs verkligen i skogen nu, det är så otroligt härligt tidigt på morgonen, daggen ligger kvar i gräset så vi blir riktigt blöta, luften är hög och klar...nästan på gränsen till kylig. Men, vi springer oss varma så det nästan ångar från vår päls. Ludde som är mycket mindre än jag, blev väldigt blöt....så snart kan det nog vara dags för det varma täcket för honom...för han fryser lätt. Och när Ludde fryser då är det inte kul, då skakar han rejält och jag tycker så synd om honom. Då springer jag lite extra....för att han ska hålla igång....och något som inte är svårt, det är att hålla igång Ludde. Han älskar att springa!

Ja, vi höll oss till den vanliga upptrampade stigen, fast matte sa helt plötsligt åt oss att vi skulle hoppa upp på en sten som vi aldrig tidigare hade hoppat upp på. Då blev vi lite komfunderade och undrade vad hon höll på med...för vi vet precis vilka stenar vi ska hoppa upp och ge skall på för att få godisbelöning. Fast i och för sig, det kan vara lite roligt med variation, fastän vi hundar är föredömen på att hålla oss till de invanda rutinerna.

Dagens första promenad avlöpte utan några större strapatser...ingen tvåbent som snavade...ingen fyrbent som rymde...utan det var en lugn och stilla morgonpromenad. Fast de tvåbenta pallade några äpplen från ett träd, men Ludde och jag tror att det var vildäpplen...så det var säkert okey.      

Vov vov 

Leo

Något matte och jag inte riktigt är överens om är vad som luktar gott! När jag verkligen ansträngt mig för att försöka få till en god doft i min päls....rullat mig en lång stund i något passande, då säger hon att jag luktar pest! Och drar in mig raka vägen i duschen för att löddra in mig i en massa konstiga dofter......

Idag hade jag en spännande morgon...både matte och husse gav sig iväg tidigt, redan 6.30 åkte de iväg i bilen och lämnade mig hemma. En av de saker jag tycker absolut värst om är att bli lämnad hemma. Jag märker på en gång när rutinerna sviktar....när matte sen säger "att du får stanna hemma, vi kommer snart" då är mina värsta farhågor besannade - jag får inte följa med! Det jag brukar göra då är att gå upp för trappan och lägga mig på övervåningen så att matte förstår att jag förstår....och så blir jag ju lite besviken också och vill helst dra mig undan. Men, idag var inte matte borta alltför länge, hon var tillbaks igen efter 1,5 timme så det var inte värsta sorten....ju längre hon är borta ju mer brukar jag "jaga" upp mig. Nu var jag helt lugn när hon kom hem igen....och jag fick en massa beröm och godisbelöning, såklart! Hon tyckte att jag hade varit så duktig och det hade hon rätt i....jag hade bara legat i hennes säng och gosat...sen gått ner för trappen för att kolla....sen gått upp igen för att lägga mig...sen gått ner igen....så höll jag på några gånger. Jag är ju vallhund...måste ha koll och helst min flock omkring mig...jag blir lite störd när den lämnar mig. 

När matte kom hem gick vi vår vanliga skogspromenad med Ludde och hans matte...då var jag riktigt lycklig och sprang och sprang, skällde och lekte tafatt med Ludde. Sen - helt plötsligt upptäckte jag en mosskudde som luktade alldeles, alldeles underbart.....lycka! Jag var tvungen att rulla mig och rulla mig...jag hörde matte på långt håll vissla på mig, hon undrade vad jag hade tagit vägen. Men, jag var tvungen att göra mig färdig för att överraska både matte och Luddes matte med hur fin jag kan bli och hur gott jag kan lukta! Lycka! Luddes matte klappade om mig när jag kom tillbaks - och rynkade hela ansiktet när hon kände hur hennes hand luktade....hon gillade det inte! Och matte sa att jag luktade.......

I såna här lägen får matte och jag alltid en lukt-tvist....hon gillar absolut inte de dofter jag gillar och jag gillar absolut inte de dofter hon gillar! Så jag förstod direkt vad som skulle vänta mig när jag kom hem. Duschen!! Det är okey att duscha...jag går självmant in i den....det kan till och med vara ganska skönt vissa varma dagar men, när matte vill ha bort mina goda dofter...då brukar hon ta till någon sörja, som luktar......

Vi har en lukt-tvist....hon tycker att jag luktar gott nu och jag har försökt att slicka av mig den värsta doften. Idag är jag rädd att jag kommer att få stå ut med att se ut som en rugg-uggla och hur jag kommer att lukta....det ska vi bara inte tala om...

Vov vov

Leo 

Jag var den minsta valpen i kullen och jag var absolut inte den kaxiga sorten, mer den försiktiga eftertänksamma - det är nog därför som matte blev kär direkt...kan jag tro. Matte hade i princip bestämt sig för att välja en tik....men jag charmade henne totalt. Vissa av mina syskon var mycket, mycket större än vad jag var, men idag har jag säkert vuxit ikapp dem alla. Jag har ju bara kontakt med Lisa, men matte har sett min andra syster Molly också och vi är alla tre ungefär lika stora....jag är lite grövre, jag är ju hanhund!

Det är mycket för en liten valp att ta sig igenom.....jag vet inte om ni tvåbenta riktigt förstår alla strapatser vi har framför oss. Först och främst ska vi ju som små valpar skiljas från vår mamma och syskon....det är inte lätt. Det känns väldigt tomt och konstigt....för mig gick det ändå ganska bra, jag var inte så väldigt ledsen utan anpassade mig ganska snabbt. Mycket tack vare att det redan fanns en fyrbent i hemmet, Katten Findus, men också att min nyfikenhet tog överhanden. Det var så mycket nytt och spännande som hände....hela tiden och det var ganska tröttande så däremellan sov jag ikapp och bearbetade mina upplevelser. Bara att matte satte på mig ett halsband och koppel var en stor omställning...jag hade ju fått prova tidigare...men aldrig haft på mig och gått ut på promenad. Matte och jag gick små korta rundor hela tiden....det var otroligt mycket att upptäcka och eftersom vi bor med naturen inpå knuten fanns det hur mycket som helst. Ängen utanför och skogen intill bjöd på jättemånga spännande upplevelser. 

Jag växte på mig otroligt snabbt och matte tyckte att jag var helt bedårande! Jag var väldigt lyhörd och försiktig och följde matte i spåren hela tiden...jag avvek inte från hennes sida. Men, ju större jag blev ju mer självkänsla fick jag och nyfikenheten är ju en motor som driver en framåt...så jag vågade ta ut svängarna mer och mer....snart gick jag framför matte istället för bakom och det var ju spännande bara att kunna göra det. Matte anmälde oss till valpkurs och den gick jag när jag var fem månader...jag var duktig, men väldigt skällig...jag är ju vallhund och ville att alla skulle vara nära varandra. Så när gruppen spreds ut och vi valpar skulle kallas in, blev jag lite orolig. Att träffa andra hundar var också viktigt, såklart...så jag fick träffa kompisar och leka...leken är väldigt viktig i det sociala samspelet mellan oss hundar! Och när man som valp ska träffa vuxna hundar är det ju viktigt att de är snälla....och jag umgicks bara med såna.   

Vissa av dem var lite stora, så då kändes det skönt att hålla lite avstånd...men jag växte ju snabbt, så jag började ta för mig mer och mer. Jag lärde mig mycket av att umgås med andra, de forstrade mig och talade om när jag inte uppförde mig ok. En liten buff i sidan, så förstod jag. 

Eftersom jag började på dagis redan vid fem månaders ålder lärde jag mig otroligt mycket om hur det är att vara i en större hundflock. Vi valpar blev allas maskot....och vi följde efter alla vuxna som fostrade oss och lärde oss allt de kunde. Det var väldigt nyttigt och lärorikt. Dagarna fylldes av lek och stoj och jag trivdes otroligt bra! När jag var runt året och började bli könsmogen fick jag börja vara med tikarna endast, eftersom jag under den perioden började bli lite kaxig och ville visa att jag var stor nu. Matte hade funderingar på att kastrera mig, men bestämde sig sen för att inte göra det. Och hon har sagt att hon ångar det ibland...jag vet inte vad hon menar med det!   

Ja, liten blir stor.....och jag är fullvuxen nu, säger matte. Jag är faktiskt fyra år och räknas inte som någon unghund längre....så kraven att jag uppför mig bra, är ju större. Jag har vuxit till mig, blivit mer muskulös och kraftig och självklart mer intelligent...brukar tänka efter två gånger innan jag gör något förhastat! Fast, visst ibland kan jag inte låta bli att överraska....både mig själv och min omgivning. Jag har från att ha varit en gullig, söt liten valp blivit en vacker, ståtlig hund....och jag brukar få beröm och kommentarer, både från de fyr- och tvåbenta.

Senast igår på kvällspromenaden var det en tjej som frågade vad jag var för blandning...hon kunde det där med hundar och såg att jag inte var renrasig...så matte fick börja förklara...collie, bordercollie, teuveren, springer......ja, ja....och sen resten.....hur som helst...jag är en riktig Rondellhund, helt enkelt!

Den vackraste av dem alla - säger matte!

Vov vov

Leo