Idag har jag den stora äran att få gästblogga på Leos blogg och mig har nog alla hört talas om som följer Rondellhundens blogg.

Men, som artig hund jag är ska jag ändå presentera mig; mitt namn är Ludde (från början Mike), jag är en blandning mellan Yorkshireterrier och ShiTzu, är tre år gammal och är Leos allra bästa kompis. Jag bor med min matte, husse och lillhusse i närområdet där Leo bor. Och jag har två lillmattar på avstånd...de är så vuxna att de flyttat till egna hem nu. Jag kom till mitt hem som ett litet, litet knytte...mattes mamma tog mig dit, hon hade tagit hand om mig för jag hade redan som liten fått vistas i flera hem. Så vi kan väl säga att jag egentligen var hemlös.....och eftersom "mormor" värnar över allt liv på jorden var hon tvungen att göra en insats. Hon tog mig till det hem som hon tyckte skulle passa mig, där det fanns tvåbenta med stora hjärtan. Om sanningen ska fram blev de lite överumplade....de hade på sin höjd tänkt sig en katt i sitt hem...men de smälte som smör i solsken, naturligtvis....och utbrast..."här ska han stanna". Och så blev det från den dagen......

Första mötet med Leo glömmer jag aldrig, jag var ute tillsammans med matte och husse på ett grönområde när vi mötte Leo och hans matte. Jag var en liten valp, endast ett halvår gammal och Leo var både mycket större och äldre än mig....han är ett år äldre. Vi blev jätteglada i varandra på en gång....Leos matte tyckte att jag var en jättesöt, tuff liten krabat, matte blev väldigt förtjust i Leo och husse min som också var med blev däremot lite orolig över att Leo var en så stor hund....han kanske kunde göra illa lilla mig. Men Leos matte intygade att Leo är en väldigt försiktig hund och att leken nog skulle gå bra...matte var helt övertygad om det också....så husse fick ge vika, fastän han såg lite orolig ut till en början. Jag var ju så liten...och Leo så stor! 

Så vi släpptes lösa....och i ett huj var leken igång....jag sprang som ett litet yrväder, så jag nästan sprang omkull mig själv och Leo han sprang som en hind....han parerade sina framtassar så att han inte skulle trampa på mig. Och oj så roligt vi hade! Vi kunde nästan inte sluta springa....och våra mattar och husse skrattade hejdlöst, för vi såg så roliga ut, eftersom det var så stor skillnad i storlek på oss. Till slut var jag så trött...jag var ju en liten, liten krabat....så matte var tvungen att ta upp mig, för en terrier och ger sig aldrig....i något. 

Det var kärlek vid första ögonkastet, verkligen. Och sen dess har vi haft många möten i - promenad-stunder, lek-stunder, sov-stunder, gose-stunder, bus-stunder, äventyrs-stunder....ja, vi har nog gjort det mesta som en hund gör i sitt liv - tillsammans. Vi är verkligen kära i varandra och jag gör allt för att vara Leo till lags och han låter mig hållas...för ibland...eftersom jag är så mycket terrier, tappar jag koncepten. Jag kan bli alldeles för mycket, jag ger mig ju inte....så att brottas med Leo kan jag ägna mig åt i all evighet och som sagt han låter mig hållas. Jag nästan äter upp honom, ivrigt morrandes....och han svarar med sina njutningsljud...ända nere från magen och jag vet att han älskar att vara i centrum på det sätt som han då får vara i. 

Vi är på många sätt ganska olika och det är nog därför som vi älskar varandra så. Vi kompletterar varandra helt enkelt...där Leo reagerar, softar jag och vise versa. Han kan bli alldeles för mycket när vi möter andra hanhundar t ex, ibland gör han till och med utfall och jag bryr mig inte alls....knycker lite på nacken och undrar vad han håller på med. Sen när vi möter katter....då blir jag alldeles ifrån mig...det är ju verkligen något hundar ska reagera på, tycker jag, men då brukar Leo undra vad jag håller på med.....herregud, det är ju bara - en katt.

Det som förenar oss är leken....att springa tills vi stupar....vi leker tafatt....vi leker kurregömma....vi springer åt varsitt håll i skogen....Leo ger av sitt skall "kom och ta mig om du kan" och hukar ner sig på frambenen och jag sätter fart och genskjuter honom - vi far över stock och sten - så att kvistarna far. Ibland blir våra mattar oroliga för mig, eftersom jag är så liten...för jag har inte tid att se efter, före, vart vi springer. Så jag rispar upp mig i skinnet...men det är det värt!

Matte brukar säga.....ja....om jag mot förmodan skulle falla ner.....så dog jag iallafall i min lyckligaste stund! Och så är det....för i mina stunder med Leo är jag den lyckligaste hunden på jorden...och vet ni den känslan är ömsesidig. Jag vet! 

Vov vov

Ludde