Idag tyckte jag att matte satt väl länge med sin kaffekopp på morgonen.....så jag satte mig framför henne och spände ögonen i henne för att tala om att nu är det väl ändå dags för vår morgonpromenad. Jag försökte charma henne också genom att vifta lite på min svanstipp....det vet jag att hon brukar falla för.     

Matte böjde sig fram och hade en lång, lång utläggning för mig om att idag var det faktiskt en sån dag då går vi går på promenad kl. 9.00 Vi har ju träff vid olika tidpunkter med våra promenadkompisar....Ludde och Dina med deras mattar. Tydligen är det så att promenaden ligger en timme tidigare på vardagar, alltså kl. 8.00....men jag förstår inte hur jag ska kunna skilja på när det är såna dagar. Jag känner ju i kroppen bara - att nu är det dags! Jag förstår inte riktigt hur de tänker de där tvåbentingarna, att det måste vara ett visst klockslag när vi ska gå ut. Klocka och tid....vad är det för någonting egentligen? Det är något som de tvåbenta har uppfunnit....och jag förstår egentligen inte vad det ska vara bra för....att de inte bara kan vara som oss fyrbenta...alltså i nuet. Men, jag har hört att de går kurser i sånt nuförtiden....så de kanske kommer att bli bättre på det en dag. 

Matte försökte iallafall förklara för mig, att idag var det en sån där dag...när vi skulle träffa våra kompisar vid 9.00 Det är nästan röd dag...sa hon....fast inte riktigt....för det är det imorgon. Då är det söndag och då ska vi också gå ut vid 9.00 Idag är det nästan en röd dag....alltså lördag......ja, egentligen kan vi säga att det är en rosa dag....sa matte. Om sanningen ska fram....så förstod jag ingenting, av hennes svamel. Herregud, det är väl bara att sätta på mig kopplet och gå ut på promenad, tyckte jag. Men icke...tydligen. Jag gav upp....med en djup suck la jag mig under köksbordet igen. Det är ingen idé...att ens försöka med de där tvåbenta när de har fått sina knasiga idéer i huvudet. 

Tydligen blev klockan så pass lagom tid att vi sen skulle gå ut....för helt plötsligt reser sig matte och börjar klä på sig. Då när jag sov som bäst....när jag hade en så skön dröm om att jag busade med Ludde och Dina...vi sprang i skogen och lekte tafatt. Men, inga drömmar slår verkligheten....för det var precis vad vi sen gjorde i skogen....vi sprang och sprang. Ludde var i sitt esse....han gav aldrig upp och han retade Dina så att hon fick nästan säga ifrån till honom...då blir jag lite orolig och måste medla mellan dem.

Vi är bästa kompisar, alla tre, och rangordningen är uppgjord....Ludde är den som triggar oss till att leka...han kan verkligen reta gallfeber på oss med sitt envetna skällande...till slut springer Dina....och hon kan springa hur fort och hur länge som helst och det är ju det Ludde vill. För han älskar att jaga....och jag springer efter såklart....mest för att hålla ordning på de andra två...för jag är ordningspolisen i flocken. Någon måste ju vara det också! 

Vov vov 

Leo