http://www.youtube.com/watch?v=0kg9jma9K5I

Min favorlitlåt - alla kategorier! 

Jag är en vallhund...en riktig följare. Varje steg du tar...varje steg...hela tiden, hela dagarna. I vår blir jag fem år och ända sen den dagen matte hämtade mig...har jag följt henne...varje steg...hela tiden. Matte är van...hon vet att jag följer efter henne hela tiden - andra kan bli nervösa eller känna obehag. För mig är det bara helt naturligt...fast visst går det åt energi eftersom min uppmärksamhet måste hela tiden vara på matte. Vad hon har för sig och vart hon är på väg. För det är så att jag följer henne även inomhus, såklart...jag kan ju inte veta om hon tänkt försvinna. 

Ibland blir matte lite trött på mig....t ex när hon går in på toaletten...eftersom jag även vill följa efter dit. Numer vet jag att jag inte får följa efter dit...gärna....ibland händer även det....men, när matte ska duscha då är det absolut nej. Då vill hon vara själv. När jag var liten valp....låg jag utanför och gnydde tills matte blev klar. Sen lärde jag mig ganska snabbt, att den där dörren som hon hade stängt skulle komma att öppnas inom en kvart igen....så då vande jag mig. Nu vet jag att det räcker att jag ligger utanför och väntar. 

När matte tar paus och sätter sig ner med en kaffekopp eller vid datorn, då vilar jag....då sover jag och snarkar högt. Då vet jag att nu är det avkoppling som gäller....både för henne och mig. Och det är en välförtjänt vila....det vill jag lova...eftersom jag är i tjänst hela tiden. 

De dagar jag är med Ludde och hans matte, följer jag Luddes matte. Ibörjan var hon helt faschinerad av detta...att jag följde henne varje steg hon tar...Ludde gör nämligen inte så...han är för liten....och dessutom ingen vallhund! Men, nu har även hon vant sig. Luddes matte rör sig väldigt mycket inomhus....så det blev lite jobbigt ett tag, både för henne och mig...men som sagt nu har vi båda vant oss. Fast inte Ludde....han tittar frågande på mig och undrar vad jag håller på med...när jag helt plötsligt reser mig bara för att hans matte reser sig från stolen. Han suckar djupt och somnar om. 

När det är fler tvåbenta som är ute på promenad måste alla gå i samlad trupp, när jag är med. Annars måste jag valla ihop gruppen.....det är jobbigt. Eller om någon åker i vår bil och passerar mig under en promenad. DÅ - blir det väldigt jobbigt. För det förstår ni hur jobbigt det är att hinna ikapp en bil....både för den tvåbenta och mig. För ett par veckor sen passerade matte mig tillsammans med Ludde, Luddes matte och lillhusse i bilen. Vi befann oss på "tråkvägen" och hade en lång bit hem. Det blev ganska jobbigt för alla....eftersom jag var helt fokuserad på att på snabbast möjligaste vis ta mig hemåt efter bilen....ett antal kilometer. DET BRÄNDE FETT...vill jag lova! 

Vallhund...som jag är. Så här fungerar jag....det är bara för de tvåbenta att vänja sig. Matte kommer jag alltid att följa....och är inte hon i närheten utser jag alltid en stand-in...att följa, varje steg den tar...varje steg...hela tiden. 

Vov Vov

Leo