Varje morgon kl. 8.00 träffar matte och jag Ludde och hans matte för en skogspromenad, samma runda varje morgon....stigen är vid det här laget väl upptrampad. Vi trivs Ludde och jag med att ha samma rutiner varje morgon....det börjar med att vi hälsar på varandra - med respekt - inte kasta sig på utan med en avvaktande attityd. Sen vill Ludde göra "hopp-och-snurr" med min matte...som han är helt suverän på...sen hälsar jag på Luddes matte och blir så där jätteglad som jag alltid blir när jag träffar henne. Sen är det dags för att springa och busa på det lilla grönområdet innan vi kommer till skogen. Vi har nästan lärt oss att vara tysta ända tills vi kommer dit....så att vi inte skäller och väcker alla som fortfarande sover.

Ja...våra morgonpromenader ser ut på samma vis varje morgon....vi hoppar upp på våra stenar och väntar på vårt godis, vi springer tafatt mellan tallarna och vi doftar runt efter spännande lukter. Våra mattar går mest och babblar och babblar...vi förstår inte riktigt hur de kan ha så mycket att prata om - för det gör de oavbrutet! 

Men igår morse blev det en sån där alldeles, alldeles underbar morgonpromenad...den började som vanligt....och när vi kommit en bit in i skogen när Ludde och jag brukar springa tafatt...fick vi syn på något spännande! Våra mattar var som vanligt upptagna med att prata om sitt och märkte inte direkt att vi inte enbart lekte tafatt...utan vi hade annat för oss! Och det som hände är Luddes och min alldeles egna hemlighet...det hör ju liksom till spänningen.....att inte avslöja vad vi gjorde, utan att våra mattar endast får ha en misstanke om vad! De började misstänka något när de tyckte att vi var ovanligt tysta, eftersom vi brukar höras när vi leker tafatt...sen hörde de ett "brööööl"! Luddes matte sa att det säkert var kossorna på andra sidan järnvägen...men matte var lite skeptisk...Ludde började ge skall och då hörde våra mattar att det inte var ett vanligt "tafatt-mig-om-du-kan-skall". Våra mattar insåg att vi nog hade mött en annan fyrbenting i skogen...frågan var bara vem??!! Så de började vissla och ropa på oss. Då var vi ju tvungna att springa till dem...vi var så trötta....spänningen hade varit olidlig...Ludde fick lägga sig ner i mossan och ta igen sig...så att han inte skulle få andnöd....jag tror aldrig att jag har sett Luddes tunga så lång någonsin.

Hur våra mattar än försökte.....avslöjade vi inte vår hemlighet - vi hade bestämt oss för att inte ge någon ledtråd alls. Så våra mattar började spekulera om vad vi hade mött...till sist bestämde de sig för att det var en ÄLG vi hade stött på. 

Ja, ja....spännande var det och det förgyllde vår dag...men våra mattar var inte lika lyckliga som vi, så imorse bestämde vi oss för att göra en vanlig-vanlig skogspromenad igen. Vi hoppade upp på våra stenar, lekte tafatt runt tallarna och följde våra mattar i hasorna - så att de inte skulle bli alltför upprörda på oss! 

Vov vov

Leo