Kvällspromenaden blev en sån där tråkpromenad idag...men en så otroligt vacker sådan - det tyckte till och med jag, fastän jag är hund! Matte och jag gick mot solnedgången och den var så stark att vi blev nästan solblinda av det starka ljuset....det var en härlig upplevelse att avsluta dagen med. 

Vi gick till den vanliga gula skylten och vände, vi hade ett raskt tempo...jag hade ett stort uppdämpt behov av att få gå av mig....det har inte varit några långa promenader på ett par dagar nu, mest skogsrundor med bus och skoj och lite korta rastpromenader. Idag på dagen gick vi en lite kortare promenad tillsammans med Ludde och hans matte, Ludde orkade faktiskt gå och blev lite piggare under promenaden - men han är inte alls helt återställd, men på bättringsvägen. Luddes matte har kontakt med Veterinär Niclas, så han står under övervakning - och jag vet att han kommer att klara av det här också! Det har varit många åkommor för oss fyrbenta i år....vi har varit lite drabbade både Ludde och jag - men vi är starka vovvar så vi kommer alltid igen! 

När matte och jag gick vår tråkpromenad ikväll mötte vi ännu en lustig liten typ, han gick på gångvägen precis som vi....fast åt motsatt håll - vi vet inte riktigt vart han var på väg...men det verkade som han skulle in till stan, eftersom han gick åt det hållet. Vi klev åtsidan för honom, för han var väldigt fokuserad och tog ut stegen bra, precis som vi. 

Det var en ganska stor spindel och han hade som ett dubbelkors på ryggen och det var lite svårt att fånga honom på bild, eftersom han hade så bråttom..han hade inte direkt någon lust att stanna för att bli fotograferad. Det är helt otroligt vilka naturupplevelser vi får matte och jag på våra promenader...

Jag ville inte nosa på denna varelse....tyckte att han såg lite läskig ut...och matte tyckte nog detsamma. Vi slogs också av tanken att tänk om en sån spindel vore stor som vi....undrar hur läskig den skulle se ut då, när den såg så läskig ut i storleken den var.

Burr - hemska tanke! Inatt kanske jag kommer att drömma om spindlar och spindelnät....för det har varit lite mycket av den varan idag! 

Vov vov

Leo

Morgonens promenad blev inte riktigt heller som den brukar vara och jag mår bäst när allt är som vanligt! Nu hoppas jag att resten av dagen blir som den brukar...annars kommer jag att känna mig borttappad. Morgonen började med att vi som vanligt träffade Ludde och hans matte kl. 08.00 - prick! Ludde såg ganska pigg ut till en början så vi hälsade på varandra, men han var alldeles tyst...och det är inte ett så jättegott tecken, eftersom vi brukar hälsa på varandra med skall. Något "hopp-o-snurr" med matte orkade han inte...och det var ett ännu sämre tecken...för det älskar han och gör alldeles av sig själv utan någon uppmaning. 

Vi började ändå gå lite ut på ängen....och den var alldeles överfull av spindelnät....våra mattar blev helt lyriska och tyckte det var fantastiskt vackert....Ludde och jag brydde oss inte så där jättemycket. Herregud, det var ju bara spindelnät....och spindlar som hade jobbat under morgonen för att de skulle få något till frukost. Ja, mattar...de började fotografera och filosofera....de sa något om att de visste att det fanns otroligt många sniglar...de brukar nämligen sick-sacka mellan dem....men ibland missar de och råkar trampa på en...och då kraschar det under foten...och så skriker de. Men, de hade ingen aaaning om att det fanns så många spindlar....för det måste det ju göra eftersom hela ängen var full av spindelnät...i massor!

Ludde mådde inte bra - jag märkte det direkt - han ville inte springa eller busa, han orkade inte heller gå någon promenad och sen kräktes han. Då sa Luddes matte att det var bäst att gå hem med honom och låta honom få vila...så hon lyfte upp Ludde och gick hem med honom i famnen. Så vi får se om han har piggnat på sig till mitt på dagen när det är dags för vår nästa promenad. Jag hoppas verkligen det...för jag kommer att tycka det är väldigt trist annars....jag vill gå mina promenader med Ludde! Annars känns mitt liv upp och ner! Matte och jag gick själva in i skogen och den var inte heller sig lik...den var alldeles trollsk! Jättemycket spindelnät där också...och lite dimhöljen och dagg som låg vid marken. Matte tyckte det var jättevackert - jag tyckte mest att det var annorlunda! 

Husse ringde och sa att det varit inbrott eller sabotage i "macken" och att polisen hade satt upp avspärrningsband där....matte blev nyfiken och tyckte att då måste vi gå och titta på det. Så då vände hon och gick ditåt istället...vi skulle inte gå vår vanliga skogsrunda, helt plötsligt! Och mitt liv kändes ännu mer upp och ner! Sagt och gjort vi gick tillbaks över ängarna och helt plötsligt gick jag rakt igenom ett av spindelnäten och fick hela bohaget i huvudet....som tur är kändes det inte så tungt som det låter! Matte tyckte att det var jätteroligt och skulle absolut få med det på bild - och jag var tvungen att stå alldeles stilla!

Matte började filosofera igen....något om naturens kristaller och hur viktigt det är att fånga ögonblicket innan det förfars...liksom livet....och ja...ja...vet inte vad hon menade riktigt. Det var ju ett spindelnät! Men, jag lät henne hållas...hon tror att hon vet mer om livet än vad jag vet...dessa människor, man blir inte klok på dem! Carpe Diem...ja, ja..jag säger bara Carpe Punktum!

Efter den filosofiska delen av promenaden kom vi tillbaks till verkligheten så vi begav oss till macken för att titta. Och det var en sorglig syn, rutan i dörren var helt sönderkrossad, vet inte om det varit ett inbrottsförsök eller ett sabotage. Det lär vi nog få veta tidsnog. Tråkigt iallafall, eftersom familjen som driver butiken bor ovanpå. 

Matte och jag gick en helt annan morgonrunda och jag vande mig vid att mitt liv är lite upp och ner just nu. Promenaden var okey och det var många dofter att lukta på. Jag såg lite kompisar på håll...Moa med sina kompisar och sen BoBo som sprang bredvid sin cyklande matte. 

Sen hamnade matte och jag bakom Aston och hans matte. Aston och jag har ju en liten intrig på gång...oavbrutet...den har med våra mattar att göra. Vi gör utfall mot varandra...fast inga allvarliga egentligen. Matte tyckte iallafall att vi inte skulle gå ikapp dem...så att vi kunde slippa de där utfallen...problemet är bara att Aston och hans matte har ett väldigt långsamt promenadtempo och fastän vi gick så sakta att vi nästan gick baklänges - kom vi närmare och närmare dem. 

Matte sa något om en fysisk sensations-sensation....vet inte vad hon menade...tror att hon tyckte att det var konstigt att vi nästan kom ikapp dem fastän vi nästan gick baklänges! Hur kan något sådant vara möjligt?

Vov vov

Leo

Gårdagen blev väldigt turbulent....inte för mig, men för min allra käraste vän Ludde! Matte passade Ludde igår och vi skulle tillbringa den härliga eftermiddagen med att gå en skön långpromenad - grisrundan. När vi kommit en bit på väg...förbi hästhagarna och skulle precis passera järnvägen hände något med Ludde! Han hoppade hastigt tillbaks efter att han varit med nosen i gräset...som att det var något obehagligt i gräset. Matte sa något som...."ojdå, Ludde vad var det där....blev du stucken av nåt"... 

Det händer ju ibland under promenaderna att vi hundar kan vara med om lite obehagliga upplevelser men de brukar gå snabbt över igen...mest brukar vi bli rädda, ruska av oss och promenera vidare. 

Men, inte denna gång....när vi skulle fortsätta att gå var Ludde som förbytt...den kvicka, lekfulla, nyfikna Ludde var som bortblåst på en sekund....han mådde inte bra och ville helst inte gå. Det kändes väldigt obehagligt både för mig och matte. Jag nosade på honom och försökte förstå vad det var för fel. Matte lyfte upp Ludde för att kolla, men hon såg ingenting...Ludde slickade sig om nosen och gruffade lite med tassen runt den. Matte insåg att det inte skulle bli någon långpromenad, men det värsta var att det var en bra bit hem också..men det var ändå kortare väg hem genom att vi skulle vända. Så vi började ta oss hemåt. Matte bar Ludde, sen fick han gå lite själv - men det gick väldigt långsamt...han orkade och ville inte. Matte började bli lite orolig för hon började tänka på om det kunde ha varit en orm i gräset, men hon tyckte att hon borde ha sett den isåfall...men blev ändå osäker. Matte ringde Luddes matte och berättade vad som hänt...och de bestämde att matte skulle ringa och rådfråga veterinär när vi kommit hem. Luddes matte skulle ta sig hem under tiden. 

Det blev en långsam promenad hemåt......Ludde var inte okey alls....han fick gå några meter...sen bar matte honom....sen stannade vi i skuggan en stund....sen gick Ludde igen...sen bar matte honom igen..matte försökte ge Ludde godis och vatten...men nej, han ville inte ha, så då insåg hon att det var inte bra alls. Det tog en halvtimme att komma hem. Jag hade tålamod, jag förstod att allt inte stod rätt till...jag till och med hoppade över att bry mig om min allra västa antagonister i hundgården, matte kopplade mig naturligtvis, men jag struntade i att de skällde på mig - jag var ute på ett viktigt uppdrag - ta mig hem! 

Väl hemma ringde matte veterinären som absolut ville att Ludde skulle kollas, eftersom det var runt nospartiet matte trodde han blivit biten, stungen....så det bestämdes att Ludde skulle in till stan för ett veterinärbesök. Matte försökte kolla Ludde mer noggrannt, men nu på hemmaplan ville han inte alls..utan morrade lite åt matte när hon försökte. Matte förstod budskapet, att han ville vara ifred....så Ludde gick och lade sig i min säng för att vila. Strax därefter kom Luddes matte och då blev naturligtvis Ludde lättad....men han orkade inte bli så där glad som han brukar utan tittade bedjande på sin matte med....."hjälp mig...jag mår inte bra"-blicken. Luddes matte kände att han svullen på halsen...och det blev ett hastigt avsked och Ludde transporterades till Veterinär Niclas. 

Veterinär NIclas undersökte Ludde, han fick ta tempen, han fick en kortisonspruta och sen blev han erbjuden levergodis som brukar vara höjdpunkten med hela besöket. Men, Ludde ville inte ha, han var inte alls sugen på godis, så då förstår jag hur illa det var med honom! Det bestämdes att Ludde skulle stanna för observation en stund. Veterinär Niclas var säker på att han blivit getingstucken, det var inte ett ormbett som tur var! 

   Ludde hos veterinären....inte roligt alls   

På kvällen när matte och jag skulle gå vår kvällspromenad gick vi förbi Ludde för att se hur han mådde...han var inte alls pigg då heller....stackars min kompis! Jag förstod hur dåligt han mådde, för jag har också varit hos Veterinär Niclas och fått tagit tempen och fått en kortisonspruta! Men, jag har ju aldrig blivit stucken av en geting förstås....och jag tänker akta mig för dem nu...jag brukar jaga dem och matte brukar säga "nej, det där är ingen fluga"...jag brukar nämligen jaga alla insekter som flyger och ibland lyckas jag fånga en fluga. Det är en sport jag har! 

Nu kommer vi att akta oss för getingar...både Ludde och jag har lärt oss läxan...det fungerar så för oss hundar.....learning by doing....som det heter. 

Vov vov

Leo