Imorse var det ännu en annorlunda promenad.....Luddes matte var inte med...hon har börjat i skolan. Så imorse var Luddes "mormor" med på skogspromenaden. 

Äntligen är Ludde helt kry igen och vi har ett så uppdämnt behov av att springa, så vi springer och springer. Vi kan nästan inte sluta...inte förrän Ludde nästan tappar andan....då stannar vi upp. Livet leker igen! 

Och imorse gjorde vi faktiskt en ny lek.....söka kopplet! Den har vi aldrig, aldrig lekt förut. Vi hade nästan gått igenom hela skogen, när Luddes "mormor" säger...."men var är Luddes koppel"? Hon hade tappat det, när hon tagit av sig jackan....Så vi vände och började gå samma väg tillbaks igen. Och det tyckte vi var så roligt och annorlunda, så vi blev alldeles upprymda! Vi sprang, skällde och hoppade framför de tvåbenta, så de nästan höll på att snubbla på oss hela tiden. Vi ville ju tala om för dem.....att de gick åt fel håll! Ludde och jag kan ju inte veta hur mycket koll de har egentligen! 

Matte sa oavbrutet...."sök kopplet"....."sök kopplet"....men vi hade inte riktigt någon lust till det...utan vi tramsade mest runt och skällde. Vi hade nästan kommit ända till änden av skogen där vår morgonpromenad började när kopplet låg mitt på stigen. Vilken tur! 

För det är som så....att det är inte vilket koppel som helst....Ludde har fått ärva det av mig, det är mitt allra första koppel som jag hade som liten valp. Då förstår ni hur liten Ludde är och hur lite han förstår! 

Vov vov 

Leo