Morgonens skogspromenad blev ett riktigt röj! Våra mattar hade berättat för Dinas matte att vi brukar ses kl 08.00 för promenad - och där imorse stod Dina med sin matte. Full fart från start! 

Vi har lärt oss att vi inte får skälla direkt när vi ses, vi är ju två skällhundar Ludde och jag (envis terrier o pratig vall). Men, idag glömde vi den regeln direkt....vi blev helt som tossiga! Vi skällde som vi aldrig gjort förut...så vi väckte hela grannskapet säkert! Och vi sprang i en fart så att vi knappt hann med själva! Hur kul som helst! Dina är ett energiknippe - av stora mått! 

Det blev inte lugnare i skogen precis, vi rasade runt, tre vovvar på rad, uppför och nerför stock och sten. Våra tvåbenta hade fullt sjå att hålla sig undan, så att vi inte sprang omkull dem! Dina är verkligen ett energiknippe...och hon fick fart på oss....och det brukar det ju vara i vanliga fall också, men nu kan ni bara ana vilket skogsrace det blev! 

Upp på stenen, det obligatoriska momentet...var lite svårt att genomföra med tre okoncenterade fyrbenta, med mycket spring i benen, matte hade stora problem med att få oss att stå stilla samtidigt och titta åt samma håll. Helt omöjligt - vi var alldeles för uppspelta! 

Ludde hade premiärdag för sin vinterjacka....hans matte hade trimmat honom igår, så han är lite korthårigare...inte värsta Shi Tzun...lite mer Yorkshire nu. Problemet är att han fryser lite då, innan han blir varm....och det blev han snabbt idag! 

Ja, mycket energi och rörelse.....det här är ett hundliv som varje hund borde ha! Att få starta dagen med ett skogsröj och sen gå hem och få en skål mat serverad är härligt! Efter det somnar jag gott och sover hela förmiddagen....drömmer att jag springer, springer, springer.....och vet ni när jag vaknar säger matte:

Ska vi gå ut Leo....då är det dags igen för nästa röj! 

Matte hade stora problem med att fånga oss på bild....ständigt en vovve i rörelse!   

Vov Vov

Leo

De senaste dagarna har matte varit lite bestämd i sin ton mot mig....när jag har hoppat upp mot folk, när jag har trängt mig före nerför trappen och när jag har gett skall...bara för att. 

Hon säger att jag är en vuxen hund nu, så det är slut på de där fasonerna....som kanske har gått lite väl långt ibland. Jag vet inte riktigt vem som ska bära ansvaret för att jag bär mig lite dumt åt ibland.....jag tycker nog egentligen att det är delat ansvar...med mer lut åt att det nog mest är mattes! 

Vi har aldrig gått någon kurs i lydnad...förutom valpkursen förstås...men den var mer för att socialisera mig...jag minns inte någonting av den, egentligen. Matte tyckte att jag var en så enkel, lyhörd och lättlärd hund så det behövdes inte. Och så är det ju...jag är väldigt lyhörd och lättlärd.......när jag vill. Jag är absolut inte en sån där problemhund som jag ibland ser på TV som får tränas av Cesar Millan....jag vet inte riktigt hur de har växt upp...men de bor i Amerika och där har de nog en annan syn på oss hundar, vad det verkar. 

Min uppfostran är det absolut inte något fel på....jag kan gå fint i koppel, sitta, ligga, stå, komma, stanna kvar, hämta, söka....ja, egentligen allt som behövs......men lite på mina egna villkor...när jag har lust och vill. Det här som matte är lite irriterad över är mer fasoner som jag har tagit till med tiden....och de rår jag inte riktigt för eftersom det är mattes ansvar att säga till när jag gör fel. Och det är det hon har börjat göra....helt plötsligt! För att hon tycker att jag är en vuxen hund nu...den här veckan...helt plötsligt! 

Ja, ja - vi får väl se om det går över, om det är ett annat tonläge nästa vecka....jag softar under tiden och tar det inte på det fullaste allvar! Jag vet hur ombytlig matte kan vara....inte alls konsekvent i det hon gör! 

Vov vov 

Leo

Igår kväll tog vi kvällspromenaden i den värsta regnskuren som vi upplevt på länge! Ludde och hans matte kom till oss icke iklädda regnkläder....matte hade satt på mig min regncape och även hon hade sin regnrock och stövlar. Det hade börjat dugga lite och Luddes matte tyckte att det nog var en bra idé att gå hem och dra på Ludde och sig själv något skydd också....Ludde avskyr att bli blöt och gå ut i regnväder! Sagt och gjort... Och det var en himla tur...för vi hann bara gå några hundra meter mot skogen, så öppnade sig himlen och så blöta som vi blev under vår skogspromenad var det länge sen vi blev....det var mest synd om Ludde! Stackars Ludde!

Fastän vi gick i mörka, täta skogen var vi totalt genomblöta när vi kom hem, våra regnskydd hade inte varit till någon nytta alls. Jag bryr mig faktiskt inte om vilket väder det är ute, jag tycker alla väder är lagom väder. 

Idag på morgonen skulle matte iväg med bussen och jag fick följa med och bli "inslängd" hos Ludde under tiden, det regnade på morgonen också när vi gick. Så matte han få med sig min regncape i farten. Luddes matte tog ut oss på en blöt promenad igen, direkt på morgonen. Så vi blev lika blöta som igår...igen....stackars Ludde! Efter promenaden blev vi så trötta, så vi sov hela förmiddagen och när jag vaknade kom matte och då hade jag hunnit bli torr igen. Så då var det dags för ytterligare en skogspromenad. Och nu regnade det inte...så någon promenad hinner vi med mellan skurarna.

Roligt var också att vi träffade på Dina, så vi slog följe på promenaden. Det blir ännu mer springa och busa när Dina är med, precis som det inte räcker när det är bara Ludde och jag. Dina har sån otrolig energi - hon leker och springer på ett annat sätt än vad Ludde och jag gör. Hon springer lite med bakdelen framåt...på något konstigt sätt. Vi sprang och sprang och så visade vi Dina alla de stenar som vi måste hoppa upp på för att få godisbelöning.....hon förstod meddetsamma och sista stenen hoppade hon upp på först av alla.

Men, då hade de tvåbenta inte någon godis kvar...Luddes matte hade endast en liten bit kvar....och den var alldeles för liten för att dela i tre delar....och gissa vem hon gav den då??? Jo...mig! Matte sa något om att nu blev det kanske lite orättvist....men jag tyckte att det var helt okey! Det gäller att charma de tvåbenta och det är något jag har lärt mig...iallafall när det kommer till godis!

Ja, nu har höstrusket kommit....det gäller att hinna med promenaderna mellan regnskurarna med regncape på...den måste jag ha på mig för min päls är så tjock så den hinner inte torka innan nästa promenad annars. Sen blir jag dubbelt så stor när pälsen blir fuktig och har torkat...och det kan ju i och för sig vara bra...speciellt när jag möter någon fyrbent som jag inte känner och ska sätta mig i respekt! 

Vov vov

Leo

Jag har fått hälsningar från min syster Lisa att hon också har varit dålig i magen! Hon har gjort samma misstag som jag att hon druckit av vatten som inte är att rekommendera! 

Så Lisa har också fått äta medicin och specialkost...men hon är tydligen på bättringsvägen....jag förstår precis vad hon har gått igenom. Det är inte roligt alls - och jag vet inte egentligen vem som är ansvarig för att sånt här händer oss fyrbenta....om det är de tvåbenta som ska hålla oss ifrån eller om det är vi själva som ska förstå. Man kan väl säga så här...att rent instinktivt vet vi själva vad vi kan dricka och äta, genom att vi brukar känna när det är sånt som inte är bra för oss. Men, ibland så gör vi det ändå! Och då är det väl våra tvåbenta som måste skydda oss....hmm. Men, intelligenserna är inte alltid på topp! Varken de fyrbentas eller de tvåbentas! 

Så Lisa, vad har vi lärt oss av den här sommaren? Jo, jag har lärt mig att hålla mig ifrån vatten som har någon sorts bismak....som det i Botaniska Trädgården hade. Jag kände direkt att det var inte gott...och ryggade tillbaks...men det var ju försent, jag hade redan fått i mig en liten mängd. Så jag tänker använda min nos bättre i fortsättningen...jag är lite dålig på det. Sen har min matte lärt sig att jag absolut inte får dricka stillastående vatten....det är tabu! För där vet man aldrig vad som frodas och växer.....

Och jag lärde mig också av läxan igår.....matte var inte glad alls på mig då. Och eftersom jag är en så känslig hund var det inte roligt....när hon var så bestämd på rösten, som hon var. Men, det blev bättre ju längre dagen gick...matte är inte långsint, som tur är....för det fungerar ju inte med mig. Jag förstår ju bara här och nu! Så på eftermiddagen kändes det ganska bra igen och på kvällen var det glömt. Jag hörde att matte nämnde händelsen för husse och mina två lillhussar bara...men då låtsades jag sova.....

Idag är det en bättre dag, Ludde och jag med våra mattar har varit ute på morgonens obligatoriska skogspromenad, så vi har sprungit runt och busat. Vi sprang på en åker idag....så vi var bra smutsliga efter det, så det blev duschen när jag kom hem. Men, idag fick jag duscha inomhus, med ljummet vatten och utan DOVE - så det var helt okey! Matte kan vara ganska resonlig bara hon vill!

Vov vov

Leo

Dagens promenad slutade inte bra alls.....jag som tyckte att jag bara gjorde det som hundar ska göra fick en massa ovett av matte. Hon var riktigt upprörd och kallade mig för skithund!

Promenaden började så bra, Luddes matte var inte i skolan så hon var också med och det var vackert väder och Ludde och jag sprang på vårt grönområde och hade jättekul. Sen kände jag en doft från skogen och sprang in i den....matte ropade för hon började ana att det var något som drog min uppmärksamhet. Men, både matte och Luddes matte trodde att det var katten som kom springade ut ur skogsdungen. Men - det var det inte! 

När jag kom ut ur dungen igen och sprang förbi matte, tyckte hon att det luktade väldigt illa om mig...fast jag tyckte ju att jag luktade väldigt gott! Våra luktsinnen är inte av samma sort riktigt eller rättare sagt vår uppfattning om vad som luktar gott stämmer inte överens. 

Matte skrek rätt ut när hon såg mig!! Och så höll hon på att börja kräkas!! Jag hade nämligen rullat mig i skit....inte hästskit...inte hundskit...utan ännu värre enligt matte....SKIT FRÅN MÄNNISKA! 

Både Luddes matte och matte ville inte riktigt ha med mig att göra, jag fick hålla mig på avstånd och vi vände hemåt direkt...under mycket gormande från mattes sida. Och när vi kom hem fick jag gå ut på åkern, Luddes matte rullade ut vattenslangen och matte hämtade gummihanskar och duschtvål.....sen spolade de av mig allt det fina som jag hade i min päls.....det var inte roligt alls! Och inte nog med det.....när matte hade spolat mig i fem minuter...så började hon tvåla in mig med DOVE duschtvål....som luktade SKIT! 

Som ni fyrbenta förstår så var det här en väldigt kränkande upplevelse för mig...och dessutom fick Ludde sitta på första parkett och titta på. Han var lugn som en filbunke för han insåg att nu var det inte nådigt att börja busa runt...matte var inte glad. 

Långpromenaden ställdes in....istället satte sig de tvåbenta i varsin solstol med en kopp kaffe och pratade. Ludde och jag fick lägga oss i skuggan och sura. Jag mådde inte riktigt bra...hade svårt för att slappna av efter att matte hade blivit så arg...och även Luddes matte var på ett konstigt humör. Hon brukar inte alls vara sån mot mig....så fort jag kom nära både matte och henne, sa de bara, "gå och lägg dig". Och det mina kära vänner är jag inte van med att de tvåbenta säger till mig. 

Nej, usch.....vilken hemsk eftermiddag det blev idag. Jag vet inte om jag lärde mig något av det här direkt....för jag tycker ändå att jag luktade mycket godare innan matte började duscha och tvåla in mig med DOVE! Men, som sagt där går mattes och min åsikt isär. Med hopp om en bättre morgondag.....

Vov vov

Leo

Imorse vet jag inte hur matte tänkte för dagen började med att vi sov mycket längre än vad vi brukar, sen var det ingen Ludde som mötte oss uppe i backen, utan vi gick och hämtade honom. Han var alldeles ensam hemma - stackarn! Men, matte sa att han inte hade varit själv mer än ett par minuter...det stämde nog, för han var inte ett dugg upprörd och skällde inte ens! Det första jag gör när jag kommer hem till Ludde är att kolla hans matskål....och som tur var hann jag få i mig lite av hans krispiga foder medan matte satte på Ludde sele och koppel. 

Sen gick vi till skogen men inte alls den vanliga skogsrundan...utan vi vände av ut mot åkern efter en stund. Det var väldigt dimmigt ute, så det var lite spännande för oss....det blir lätt det när man inte har fri sikt, vi tyckte att vi såg något som rörde på sig hela tiden därborta i dimman. 

Men, det var ingenting....endast fåren som gick på andra sidan järnvägen och dem är vi så vana med att se, så de bryr vi oss inte så värst mycket om. 

Så vi fortsatte stigen fram.....det var en väldigt skön morgon och lite roligt också att vi gick en annan väg än vad vi brukar....det är ju faktiskt roligt med lite omväxling ibland. 

Sen hörde vi absolut någonting...och vi såg också något som kom emot oss. Det var våra kompisar Dina och Bobo med sina mattar, som också var ute på en morgonpromenad. Dina är en väldigt energisk liten tjej, hon vill alltid springa och busa - men nu var hon ganska trött. Bobo och hon hade nog sprungit en hel del redan. Bobo och jag har ju en lite mer komplicerad relation....från min sida. Jag är inte riktigt avkopplad med honom ännu, kan inte riktigt förstå att han är kastrerad nu....men jag börjar så smått vänja mig. Våra mattar låter oss hållas, de säger att det är bäst att vi sköter om det här själva. Vi är ju inte dumma mot varandra direkt, men jag är så osäker....känner mig nästan lite rädd, faktiskt. För Bobo är så mycket större än mig och jag vet att han försvarar sig om det är så att jag börjar bråka med honom. Så jag brukar skälla istället....och ganska mycket faktiskt....för jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Men, det är roligt och spännande också! 

Matte hade fullt upp med att försöka få mig tyst att hon inte tänkte på att ta några fina bilder av oss alla fyra till min blogg....ja, se mattar....de kan ju bara göra en sak åt gången! 

När vi hade varit på promenaden fick Ludde följa med hem till oss....vi förstod inte riktigt varför det endast var en tvåbent med på dagens morgonpromenad. När vi kom hem gjorde matte två stora portioner mat åt oss och vi var så hungriga efter en timmes promenad och lek. Sen fick vi det bästa av allt...vi delade på en Dentastick. Det är mums...vi älskar det. Sen kom Luddes "mormor" och matte bjöd henne på morgonkaffe...de hade så trevligt. Ludde och jag var så trötta att vi sov under köksbordet hela tiden. Sen fick iallafall Ludde lov att vakna för han och "mormor" skulle gå hem.

Mitt på dagen gick vi en promenad tillsammans med Ludde och "mormor" igen...och då var det så konstigt för då tyckte de tvåbenta att vi skulle gå skogsrundan som vi brukar gå på morgonen. Vi stod länge och tittade på dem innan vi följde efter in i skogen....för hur tänkte de nu? Det blev alldeles omvänt för oss....jag förstår inte varför det blir såna dagar ibland och vad det är för syfte med det....kanske de tvåbenta tycker att det blir lite mer spännande att vända på alltihop....de kanske behöver variation i sin tillvaro...inte vet jag. För mig passar det ganska bra att följa de vanliga rutinerna....har inga större problem med det. 

Så det blev "hopp upp på stenen" mitt på dagen istället....men det gick det också...."och vad säger hunden i skogen".....med godisbelöning efter att vi voffat några gånger.....ja, ja, man gör ju allt för att de tvåbenta ska få en rolig upplevelse.....

Vov vov

Leo

Jag har det inte lätt.....som är bästa vän med en envis TERRIER! Ludde är mer än återställd efter sina strapatser under förra veckan.....så nu är det ingen ro alls för mig. Han driver mig nästan till vansinne med sina terrierfasoner. Jag försöker att vara cool och låter honom hållas...han far runt som en liten vildbattning kring mig och försöker göra allt för att få mig att endera springa....så han kan jaga mig....eller att få mig på fall....så att han kan brottas med mig. Så det är bara för mig att välja vad....för Ludde är en hund som aldrig ger sig. Han är den envisaste terrier jag känner!

Så när vi har sprungit så att vi nästan tappat andan...är det bara att ge med sig och lägga sig ner och låta honom få brottas och brottas. Matte brukar säga att Ludde äter sin frukost när han far runt mig.

Han morrar och gläfser och ruskar om mig....han nafsar mig i min tjocka päls och försöker få mig att ge mig! Och vet ni.....jag tycker det är så mysigt....jag njuter i fulla drag....och brukar ge ifrån mig mina njutningsljud...mmmmmmmm..mmmmmmmmmm. Jag lägger mig på rygg med alla fyra tassarna i luften och bara njuter....tills jag får nog! När jag tycker att det räcker...då sätter jag upp mitt värsta varggrin till Ludde så att han ska bli rädd. Han blir inte rädd egentligen - men han förstår - att nu räcker det...för några minuter iallafall tills han får mig på fall igen...nästa gång. 

Ja, så här håller vi på under vår morgonpromenad, varje dag, varje vecka och vi ledsnar aldrig! Vi trivs och vi njuter av varje stund....fast på olika sätt. Jag har saknat Luddes energi och entusiasm över mig...för han har varit riktigt dålig, men som sagt nu är han återställd och mer därtill.

Kära tvåbenta och fyrbenta - det här är riktig kärlek när den är som bäst....och våra mattar säger att vi hör ihop...precis som alla de namn de kallar oss för...Bill o Bull eller Piff o Puff eller Humle o Dumble...eller de bästa av dem alla som vi faktiskt hette valpar, Mike o Spike. Tänk att vi redan innan vi träffats och visste att vi hörde samman hade namn som rimmade....för oss var det helt självklart och våra mattar fick sig ett gott skratt när de kom på det! Våra mattar hade på varsitt håll döpt om oss...för Luddes matte tyckte inte att han var en Mike och min matte tyckte inte att jag var en Spike.....

Vi är nämligen Ludde och Leo och vi hör ihop!

Vov Vov

Leo

Imorse var det ännu en annorlunda promenad.....Luddes matte var inte med...hon har börjat i skolan. Så imorse var Luddes "mormor" med på skogspromenaden. 

Äntligen är Ludde helt kry igen och vi har ett så uppdämnt behov av att springa, så vi springer och springer. Vi kan nästan inte sluta...inte förrän Ludde nästan tappar andan....då stannar vi upp. Livet leker igen! 

Och imorse gjorde vi faktiskt en ny lek.....söka kopplet! Den har vi aldrig, aldrig lekt förut. Vi hade nästan gått igenom hela skogen, när Luddes "mormor" säger...."men var är Luddes koppel"? Hon hade tappat det, när hon tagit av sig jackan....Så vi vände och började gå samma väg tillbaks igen. Och det tyckte vi var så roligt och annorlunda, så vi blev alldeles upprymda! Vi sprang, skällde och hoppade framför de tvåbenta, så de nästan höll på att snubbla på oss hela tiden. Vi ville ju tala om för dem.....att de gick åt fel håll! Ludde och jag kan ju inte veta hur mycket koll de har egentligen! 

Matte sa oavbrutet...."sök kopplet"....."sök kopplet"....men vi hade inte riktigt någon lust till det...utan vi tramsade mest runt och skällde. Vi hade nästan kommit ända till änden av skogen där vår morgonpromenad började när kopplet låg mitt på stigen. Vilken tur! 

För det är som så....att det är inte vilket koppel som helst....Ludde har fått ärva det av mig, det är mitt allra första koppel som jag hade som liten valp. Då förstår ni hur liten Ludde är och hur lite han förstår! 

Vov vov 

Leo